Tidigare i år släpades Carl Eos ut i rampljuset av Expo, som avslöjade honom som en farlig högerextremistisk infiltratör av fackförbundet Vision. Detta, och sin status som Sverigedemokraternas grå eminens, hade Eos dokumenterat i sin självbiografiska bok Utanförskap – en berättelse om främlingar.

Problemet var bara att det var lögn. Boken var ingen självbiografi – det var påhitt. Jag kan dock inte döma Expo alltför hårt, eftersom jag själv (och många andra) gjorde samma tolkning.

Men om man skriver ”autofiktion” (fiktionaliserad självbiografi) så får man skylla sig själv. För precis som sin romanfigur Teodor Gustafsson arbetade Carl Eos faktiskt i ett fackförbund, han hade kopplingar till Sverigedemokraterna, och han hade konservativa böjelser. Detta ansåg Vision strida mot värdegrunden, och Eos sparkades.

Nu är uppföljaren här: Anteckningar angående revolutionen. Om den föregående boken handlade om vår nära historia så handlar den här om vår nära framtid. På första sidan står: ”Allt som jag skriver är sanning. Jag kommer att återge verkligheten så troget som jag förmår.” Hah! Den lätta faller jag inte för! Åtminstone inte igen…

Men trots att jag är redo lyckas Eos vrida till saker och ting. Det visar sig nämligen snart att boken tekniskt sett inte är en uppföljare till Utanförskap. Istället är det en fiktionaliserad berättelse om författaren till Utanförskap. Den här Teodor Gustafsson är alltså inte samme Teodor Gustafsson som i den första boken, utan den som skrev den första boken. Det betyder alltså att vi har tre förvirrande lika personer att hålla reda på – Teodor Gustafsson från Utanförskap, Teodor Gustafsson från Anteckningar som skrev Utanförskap, samt Carl Eos som hittat på båda Gustafssonarna. Alla tre har levt dubbelliv med konservativa värderingar medan de arbetat på ett fackförbund.

Det märks ändå att Carl Eos försökt distansera sig från sina karaktärer. Gustafsson från Anteckningar är exempelvis cirka tio år äldre än författaren, och hans familjesituationen är annorlunda. Varför? Kanske för att han återigen har kontroversiella saker att säga. Eos (eller hans romankaraktär?) skriver: ”…de påstår […] att jag har samma åsikter som karaktären i min bok. Det är helt enkelt bara dumt. Det är en roman. Men jag är intresserad av politisk konservatism.”

Nog märks det att det inte bara är karaktären som är intresserad av politisk konservatism, utan även författaren. Anteckningar om revolutionen är, om det inte framkommit, en märklig roman. Och märkligare blir det när vad romanen avbryts av två bilagor, en kort på några sidor och en lång på hela 110 sidor. Den längre bilagan handlar om konservatism.

Det är inget fel på denna bilaga, men jag frågar mig ändå vad den gör i boken. Här råkar jag faktiskt ha en del insiderinformation, eftersom jag träffat Carl Eos ett antal gånger. För ett par månader sedan sa han att han sysslade med två projekt, en uppföljare till Utanförskap och en bok om konservatism. Det verkar alltså nu som om han slagit ihop dem.

Tyvärr behövs det egentligen ingen insiderinformation för att ta reda på detta, eftersom projekten skär sig med varandra. Ärligt talat får jag intrycket att Carl Eos inte orkat skriva klart båda böckerna. Eller att han upptäckt att han inte hade så mycket att säga om konservatism som han trodde, men inte ville kasta ut det han redan skrivet. Resultatet blev att han kombinerade böckerna, som en sorts doktor Frankenstein.

Bilagan om konservatism känns komplett, som en lång essä. Men det finns många tecken på att romandelen ursprungligen skulle varit mycket längre. Mysterier radas upp men får aldrig någon upplösning: En hotande konspiration. Tal om statskupp. En okänd halvbror. En skilsmässa. En vacker kvinna. En vacker kvinna till, som dessutom verkar ha en tvillingsyster. Allt mot bakgrund av samhälleliga spänningar. Dessa trådar plockas upp i nådens år 2025, men slits tyvärr av när berättelsen efter bilagan hoppar fram till slutet 2040. Romanens mitt har försvunnit. Jag saknar den.

Men bilagan är åtminstone intressant. Och kontroversiell. Det är nämligen så att Eos konservatism är ganska icke-konservativ. Kanske är detta varför han ger äran åt Teodor Gustafsson, även om jag tror att det blir svårt att svära sig fri från allvaret i den långa bilagan.

Speciellt intressant är diskussionen om nihilism och konservatism. Eos skriver att det enligt konservatismen inte finns något bästa styrelseskick. Istället måste styret anpassas efter historia, kultur, och tidpunkt. Så långt så gott – klassisk konservativ anti-utopism. Men Eos gräver djupare, och påpekar att detta är en form av relativism. På så vis finns en spänning mellan konservatism och tron på objektiva värden, på gott och ont, på rätt och fel.

Som han själv erkänner är detta en något udda konservatism, en idéströmning som idag annars brukar vara högst kritisk mot den relativistiska vänstern. Många konservativa förespråkar istället gamla goda värderingar som nation, familj och Gud. Eos antyder försiktigt att detta kanske faktiskt inte är eviga värden, utan främst handlar om att bygga gemenskap. Och att det finns många andra sätt att göra det.

Men Eos fortsätter att gräva. Han är uppenbarligen en sådan där farlig typ som följer sina tankar till sin logiska slutpunkt. Denna slutpunkt är att demokratins tid är över. Vi måste vidare till något annat.

I Sverige är detta kätteri. Carl Eos är förvisso van vid kätterianklagelser, men det finns kätteri och kätteri. Det ”rasistiska” kätteriet – alltså att man har vissa invändningar mot massinvandringen – är alla svenskar nu vana vid, och snart kan det bli den nya ortodoxin. Men demokrati-skepticismen är ett nytt kätteri för Sverige, och ett djupare sådant, det slår mot vår kulturs minsta gemensamma nämnare. För om det finns något som vi alla är överens om så är det att demokrati är bra – även om många verkar förvirra det med att få just sin egen vilja igenom.

När romanen återigen tar vid efter bilagan är Sverige inte längre en demokrati. Eller åtminstone inte den typ av demokrati som vi nu är vana vid. Flera andra europeiska länder har gått i liknande riktning. Detta främst som en reaktion på invandringen och det ”kaoz” det fört med sig.

”Den korta historien är att de som ville ha kvar den gamla typen av demokrati valde konfrontation med varandra framför samhällets bästa”, summerar Carl Eos (eller Teodor Gustafsson) vad som hände. ”Det kunde ha gått åt andra hållet. Allt kunde ha misslyckats och då skulle Socialdemokraterna tagit makten med hjälp av Muslimska brödraskapet. Kanske hade vi varit döda nu,” säger en ortodox kristen med rötter i Libanon. Med muslimer som vågmästare fungerade helt enkelt inte den gamla demokratin och dragkampen mellan högern och vänstern. Särskilt inte när var och varannan stolle fick en megafon på sociala medier.

Den nya demokratin (alltså en enpartistat bemannad av gamla sverigedemokrater och moderater samt ett fåtal socialdemokrater) lyckas få ordning på Sverige efter en statskupp. Inbördeskrig avvärjs. Internet censureras. Partier och trossamfund upplöses. Polisen tar i med hårdhandskarna. De flesta radikala muslimer återvänder till sina hemländer när bidragen dras in och repressionen ökar. Mycket av den korporatistiska socialdemokratiska samhällsmodellen bevaras.

Lugnet lägger sig över Sverige. ”Vet du?”, säger en karaktär. ”När jag tittar tillbaka på händelseförloppet framstår det som fullkomligt rimligt att svenskarna skulle uppskatta den nya ordningen. Svenskar har aldrig gillat riktig liberal frihet. Svenskar vill att någon ska hålla bort allt som kan vara jobbigt och stökigt i vardagen. Det är vad den nya regeringen gör. Det är därför vi älskar dem.”

Kanske är demokratins största svaghet att den är så jäkla jobbig.

Menar Carl Eos allvar med det han skriver? Eller faller jag i samma fälla som förra gången? Jag vet inte. Kanske vet han det inte ens själv. I vilket fall gillar han nog lugnet. Precis som båda Gustafssonarna och svenska folket. Tidigare fick han lugnet via anonymiteten, men nu via osäkerheten.

I vilket fall är den riktigt intressanta frågan inte om Eos menar vad han skriver, utan om han har rätt.