Jag har läst domen rörande en grupp klimataktivisters rödfärgning av glas och ram på en dyrbar tavla av Monet, utställd på Nationalmuseum. Aktivisterna saknar uppsåt att skada, skriver domstolen. Domen är dålig juridik. Den är ännu ett exempel på politisk domaraktivism. Rättens ordförande har dömt i målet med hjälp av nämndens ledamöter.

Det är närmast komiskt att domstolen kommer fram till att uppsåt saknas. I domen sägs nämligen uttryckligen att aktivisternas mening varit att måla färg på tavlans glas och ram. Men detta anses enligt rätten inte uppfylla kraven för skadegörelse i 12:1 brottsbalken, som åtalet formellt rör.

Bestämmelsen lyder: ”Den som förstör eller skadar egendom till men för någon annans rätt till den döms för skadegörelse till fängelse i högst två år.”

Jag undrar vilken värld domstolens ledamöter lever i? Alla måste veta att aktivister utomlands utfört liknande illdåd. Allmänt känt är att Nationalmuseum förvarar konst som är dyrbar. Vidare är muséet beroende av avtal om inlåning från andra ägare (såsom i fallet med tavlan av Monet). Slutligen vet alla att konstverket inte bara är en duk med färg, utan även består av en ram med historiskt värde och ett skyddsglas. Konstverket är en helhet.

Och skadan har vidare implikationer än att en tvätt måste ske. Museum, publik och tavlans ägare berörs, något som gjorts tydligt genom många timmars arbete genom anställda hos Nationalmuseum och ägarna i Paris. Paragrafen ovan talar om skada ”till men för någon annans rätt”. Demonstranterna har helt fräckt tagit sig egen rätt i Nationalmuseums lokaler och med öppna ögon utfört ett illdåd till betydande kostnader för staten.

Till sist. Domstolen säger – egentligen – att det är fritt fram att måla på skyddsglas och tavelramar. Man skriver precis det som aktivisterna vill läsa. Tydligare kan inte ett politiskt engagemang klädas i juridisk dräkt. Det är tyvärr ett tidens tecken.

Jag är säker på att Svea hovrätt kommer att döma ut ett straff.