Det är kvällen före midsommar och alldeles för sent att sy på min folkdräkt. Ändå sitter jag här, krokryggad under lampan, i förhoppning om att hinna sy fast sidenbandet på det röda livstycket. Nålen fastnar i tummen och fläckar bandet med blod. Jag behöver verkligen sova. Men det här känns viktigare.

För mig har midsommar alltid varit starkt kopplat till folkdräkten. Jag hade inte lyckan att få ärva en, utan köpte en billig på auktion och har sytt om den efter bästa förmåga. Jag lappar små hål, syr en blus av ett antikt bomullslakan och skarvar där jag kan. Snart är den klar. Min egen folkdräkt som jag sytt på i sju år.

Jag ska fira midsommar med min man Alexander, våra två söner och svärföräldrarna i deras hem i Dalarna. Firandet blir ett möte mellan svenska och östslaviska traditioner. Alexanders familjehistoria kräver nästan en lektion i Sovjets sönderfall. Nya gränser har dragits genom släkten. Familjen talar ryska. En gren av släkten är armenisk. En annan bodde i dagens Ukraina. Kanske var de judar. Vi har det gemensamt – en avklippt judisk tråd i Ukraina. Min klipptes mycket tidigare. Jag är katolik, född i Lund. Alexander är ryskortodox astigmatiker, född i det som idag är Republiken Uzbekistan. Vilken folkdräkt ska man välja då? Hedemoradräkten, säger han själv.

Jag har inte hunnit sy en sådan till honom. Istället bär han den vyshyvanka jag köpte åt honom i Transkarpatien häromåret. Vyshyvankan får alla bära för att visa solidaritet med Ukraina. Till min styvson, Lucas, har jag tråcklat ihop en folklig skjorta. Till minstingen, Ivan, har jag sytt en kolt. Det är samma rektanglar, kvadrater och trianglar som vi sytt ihop med rak- och fållsöm sedan vendeltiden. Historien är insydd i folkdräkterna.

Somliga kan tycka att folkdräkten är ett främmande, lite avskärmande fenomen i svensk kultur. Något som skapar ett vi och dem, med de kostbara tygerna och smyckena samt de där man helst inte talar om… Dräpo. Det vill säga Dräktpolisen; självutnämnda specialister som utbrister att man har fel förkläde eller hättan bakofram. Men Dräpo vill nog bara dela med sig av sitt specialintresse, tänker jag. Inte så olikt mig när jag själv försöker förklara skillnaden mellan vendel- och vikingatid för Lucas. Jag möts av frågan: “Får jag spela Roblox nu?”

Det är inte alla som ger Dräpo tolkningsföreträde. Jag felciterar med gott mod Cajsa Warg: “Man tager det man haver.” Så fastän jag är född i Lund så syr jag på en Skedevidräkt från Östergötland. Min morfar bodde som liten i Finspång, så om Dräpo skulle invända får de ta det med honom.

Det är många, för andra kanske löst sammanhängande trådar, som lett oss till detta med sill, snaps och vodka uppdukade sommarbord.

Den första tråden är Pålsbenning i Dalarna. Min mormors släkt kommer från Avesta, och jag tillbringade många somrar i mormorsmors stuga i Pålsbenning. Byn blev för mig den inre bilden av hur jag ville att mitt vuxenliv skulle se ut. En röd stuga i skogen, en gräsmatta slagen med lie, svampplockning och nattbad i soluppvärmd sjö. Min man landade i Dalarna när familjen flydde till Sverige. Även han tillbringade somrarna, som tonåring, i just Pålsbenning. Ändå möttes vi aldrig där – som parallella stygn i samma tygstycke.

En annan röd tråd är Romme. Där träffade jag till slut Alexander. Året innan firade jag mitt första äktenskaps katolska annullering i samma skidbacke. Många decennier tidigare gjorde min mormors styvfar lumpen i Rommes infanteriregemente. För mig är det en ödesmättad plats. Kanske spelade det in när nornorna spann trådarna?

En tredje tråd bär jag bokstavligen i huden, som en evig manschett. Tatueringen gjordes i Jerusalems kristna kvadrant, i en studio där pilgrimer låtit nåla sig sedan 1300-talet. När jag ser på det brutala motivet förstår jag hur allt hänger ihop. Det här är en sorts sömnad som inte går att sprätta upp.

Tatueringen föreställer Johannes Döparens avhuggna huvud, en fredsduva och en olivkvist. I de östslaviska midsommartraditionerna lever Johannes vidare i högtiden Ivan Kupala.

På min handled, och i min förstfödde sons namn, Ivan, knyts allt samman.

Att ödet spinns talas det om i både nordisk och östslavisk tradition. Man behöver inte nysta upp hela min och Alexanders historia för att se att vi redan nu, tredje året tillsammans, börjat med det mänskliga att skapa egna myter och familjesagor. Varje familj gör det. Man väljer ut episoder och ger dem större betydelse än de kanske hade när de inträffade. Familjesagor går i arv, precis som folkdräkter. Och finns det ingen att ärva kan man skarva med sanningen, eller låna andras.

Vi människor tror gärna att vi lever våra liv linjärt, som stygn i en raksöm. Först i efterhand kan vi se mönstret på det tyg vi med blod, svett och tårar vävt. Det är ödets trådar, säger jag för mig själv medan jag syr.

När jag till slut släcker lampan är dräkten inte klar. Jag hann inte i år heller. Folkdräkten är egentligen inte så olik familjen. Ingen får den exakt rätt. Alla saknar någon del. Den är lappad, solblekt och kan kännas urvuxen – men den är vacker på sitt eget vis.

Linnea Pihl

Copywriter och filmregissör