I en text i Aftonbladet kritiserade journalisten Owe Nilsson den moderate riksdagsledamoten Lars Beckman. Bulletin kritiserade i sin tur Nilsson och Nilsson kommer nu med en replik.
Det är roligt att Bulletin uppmärksammar min kritik av Lars Beckman. Men en god regel när man ska kritisera en text är att man först läser den; risken för att det ska bli fel minskar då avsevärt.
Dessvärre tycks Klas Hjort på sin höjd ha skummat texten, varför det också blir tokigt från början.
Läs även: Owe Nilssons svammel om public service och Lars Beckman
Han skriver: “Nilssons tes är att om man kritiserar Public Service, så försöker man medvetet underminera civilförsvaret och hota demokratin.”
Som Hjort själv konstaterar är det en absurd tanke. Och följaktligen kan han ingenstans i min text heller hitta att jag skulle förfäkta en så befängd idé.
Naturligtvis får man kritisera Public Service. Varje seriös journalist välkomnar sakligt underbyggd kritik; alltid lär man sig nåt. Men framför allt: det går att bemöta. Problemet med Beckman - och DET är min tes - är att han aldrig ägnar sig åt sådan kritik. I stället handlar det genomgående om misstänkliggöranden och försåtliga insinuationer som är omöjliga att försvara sig mot.
För övrigt gav jag tre exempel på det i min text, något Hjort tycks ha missat när han skummade texten. Beckmans senaste är att sprida falska påståenden om att SVT minsann direktsänder S-kongresser mer än andra partiers kongresser.
Journalisten Staffan Landin roade sig för några år sedan med att gå igenom Beckmans twittrande de senaste tio åren och fann över 6 000 tweets av detta slag.
Och här ligger just det medvetna från Beckmans sida. Han är inte intresserad av att kritisera Public Service på ett sätt som kan diskuteras, utan han är bara ute efter att skapa misstroende mot och undergräva förtroendet för Public Service. Och som jag skrev, så är det särskilt allvarligt från en företrädare för ett parti som har ansvaret för det civila försvaret, där Public Service har en central roll vid kris och krig.
Alla kan hitta sina exempel på när Public Service kan upplevas som partiska, och det handlar sannerligen inte bara om från ett håll. Men det är snarare uttryck för att vi människor har svårt att få våra värderingar och vår världsbild ifrågasatt än att Public Service generellt skulle vara partiska i sin rapportering. Några vetenskapliga bevis för det finns helt enkelt inte.
Till sist kan man notera att Beckman egentligen inte vill ha opartiska medier, han vill bara att de ska vara partiska åt rätt håll. Något som framgår av att hans favorit TV-kanal är Fox News.
