Inför de fortsatta förhandlingarna med den teokratiska shiaregimen i Iran finns det anledning att påminna om Janos Kádárs ord till den tjeckoslovakiske reformledaren Alexander Dubček inför de avgörande förhandlingarna med Sovjetunionen i Bratislava under sommaren 1968: ”Vet ni då verkligen inte vem ni har att göra med?”

Islam uppfattar sig som den enda sanna bevarade religionen i världen. Allah har sänt profeter från tidens begynnelse, Adam var den förste. Alla kom med ett och samma budskap. Men det har hela tiden förvanskats. Mohamed är den siste profeten som förmedlar det ursprungliga budskapet.

Enligt islam har människan den medfödda egenskapen att bli muslim och kan under rätt omständigheter utveckla sin fulla potential, alltså till muslim. Alla människor måste därför erbjudas sanningens religion. Världen delas i två delar, dar al-islam, där islams lag råder och dar al-harb, där de otrognas gäller. Dar al-harb är förutbestämd att uppgå i dar al-Islam. De två världarna befinner sig i ett ständigt krigstillstånd. Avtal om stillestånd må slutas, vapenvilor proklameras, men ”fred” blir det inte förrän Allahs lag råder över allt på jorden.

Andra monoteistiska religioner, som har en av Gud uppenbarad skrift, kan bara tillåtas under islamsk överhöghet, som ”dhimmi”, i slavlik underordning. Att det forna dhimmifolket judarna haft fräckheten att upprätta en egen suverän stat i islams hjärtland är en anomali, en styggelse, som till varje pris måste elimineras.

Tanken på en judisk stat har motarbetats sedan de nationalistiska rörelserna uppstod på 1800-talet. När den israeliska staten upprättades 1948 anfölls den genast av de omliggande arabstaterna – som förlorade.

Egypten tog därefter på sig ledartröjan för Israels utplåning och tog till en början hjälp från avdankade nazister, från generaler till lägerfångvaktare, vilka sedan kom att ersättas med hjälp från Sovjetunionen.

Inför detta existentiella hot, demografiska underläge och arabstaternas resurser, inte minst olja, beslöt sig Israel för att inledda ett program för kärnvapen. Syftet var att uppnå strategiskt oberoende, avskräckning mot massförstörelsevapen som kemiska, biologiska och kärnvapen samt en garanti för att aldrig mer riskera utrotning. Israel har dock varken bekräftat eller dementerat innehavet av kärnvapen.

Med den iranska revolutionen 1979 ökade trycket mot Israel. Målet att utplåna staten Israel blev en officiell del av Irans statsideologi. Diplomatiska förbindelser bröts, Israel benämndes som en ”zionistisk regim”, en kolonial utpost för Väst och kallades för en ”cancertumör” som måste utrotas, ”raderas från tidens blad”. 2015 utropades 25-årsprognosen – Israel ska upphöra att existera år 2040. På Palestinatorget i Teheran installerades 2017 den digitala ”Domedagsklockan” som räknar ned tiden. Dock sönderbombad av israelerna i juni 2025.

Shahens regim började på 1950-talet att planera för ett tjugotal kärnkraftsreaktorer i Iran med hjälp av USA. Ett samarbete som avbröts efter revolutionen. Med hjälp från Ryssland och Kina återupptogs programmet under 1980- och 1990-talen, samt hemliga projekt i vilka man arbetade med framställning av kärnvapen. Man har satsat på både anrikning av uran, i den enorma och kostsamma underjordsanläggning i Natanz, och produktion av tungt vatten i Arak, som krävs för framställning av plutonium.

Iran har utfört avancerad forskning och experiment som enbart är relevanta för att konstruera en kärnvapenladdning, bland annat datormodeller av explosioner och tester av tändsystem specifikt utformade för kärnvapen. Israel har under tiden saboterat verksamheten på olika sätt fram till junikriget 2025. Då fällde även USA bunkerbomber över Fordo, Natanz och Isfahan. Flera bombningar har utförts från mars 2026.

Iran har dock kvar flera hundra kilo uran anrikat till 60 procent, var och hur tillgängligt är ovisst. Enligt professorn i tillämpad kärnfysik Jan Blomgren är det inte särskilt svårt för duktiga ingenjörer att konstruera en antändningsmekanism. Eftersom det är enklare att få anrikat uran att detonera än plutonium – man behöver inte ens provspränga – är hotet mot Israels större städer och därmed en stor del av dess befolkning överhängande.

Hatet mot judarna går långt tillbaka i islam. Enligt islams källor vägrade de erkänna Mohamed som profet och anta islam, de bröt mot ingångna avtal och de försökte förgifta Mohamed. De har också tilldelats en apokalyptisk roll, då den sista timman inte är slagen förrän muslimer börjar döda judar. Till och med naturen kommer då att avslöja var judarna gömmer sig.

Irans politik och teologi präglas av en apokalyptisk syn på världen. Enligt shiaislam ska den tolfte imamen, Mahdin, ”Den vägledde”, återkomma vid tidens slut för att skapa fred och rättvisa. Mahdin är en ofelbar och gudomlig vägledare som lever i ”fördoldhet” sedan 941 i väntan på order från Allah. Mahdin betraktas som Irans egentliga ledare. Den nuvarande politiska ledningen är därför endast ett ställföreträdande styre i väntan på Mahdins återkomst, vilket legitimerar prästerskapets makt. Som högste ledare har Ayatollan absolut auktoritet att förbereda samhället för imamen. All kritik mot Mahdins ställföreträdare likställs med ett ifrågasättande av Mahdin själv, vilket tystar all opposition.

Den iranska revolutionen i sig är en förberedelse för Mahdins återkomst genom motståndet mot västmakterna och Israel. Som borgmästare har den tidigare presidenten Mahmoud Ahmadinejad arbetat för att göra Teheran redo och tillgänglig för Mahdins återkomst.

Ali Khamenei gjorde ofta inför stora militära eller politiska beslut oanmälda pilgrimsfärder till Jamkaran-moskén, en plats nära den heliga staden Qom, där Mahdin sägs ha uppenbarat sig. En sådan pilgrimsfärd skedde i januari 2026 under de pågående massdemonstrationerna i Iran. Den nye högste ledaren, Mojtaba Khamenei, påstås vara mycket apokalyptiskt orienterad med målet att framtvinga Mahdins återkomst genom att eliminera Israel och föra krig mot de sunnimuslimska rivalerna.

Det finns olika tecken för Mahdins återkomst. I islam är begreppet Fitna, prövningar, viktigt. Världen drabbas då av extrem orättvisa, epidemier och krig. Iran liknar sanktioner och konflikter med Väst som sådana prövningar. Krigföring med missiler tolkas som den ”eld i skyn” som vissa skrifter nämner. Israels kontroll över Jerusalem, Al-Quds, måste upphöra som en del av slutstriden. Mahdin ska, enligt profetiorna, leda bönen i det befriade Jerusalem. Elitförbandet Qudsstyrkan inom revolutionsgardet är en direkt referens till detta. Milis- och drönarattacker presenteras som en del av processen att ”rensa vägen” för Mahdin.

En armé från öster, Khorasan, med svarta fanor, ska stödja Mahdin. Fanorna är en symbolik som använd av iranska paramilitära grupper. Under krigen i Syrien och Irak skapade Iran miliser som ofta rekryterades med löftet att de utgjorde profetians krigare från öst. Tusentals anslöt sig av religiös pliktkänsla.

Mahdin ska föregås av den rättfärdige ledaren, Yamani. Det omfattande stödet till Huthirörelsen handlar inte bara om geopolitik utan också om att framställa rörelsens framgångar som bevis på att Yamani-tecknet är nära att uppfyllas.

När missilavfyrningar startas används ofta kodordet ”Ya Mahdi” eller ”Ya Rasool Allah. Irans motattacker under konflikten i juni 2025 bar namn kopplade till imamer som lidit martyrdöden, för att signalera att de befann sig i ”den sista prövningen”.

Landets tekniska framsteg, exempelvis Shahed-drönarna eller de hypersoniska missilerna Fattah, framställs ofta som gudomliga gåvor att använda i slutstriden. Fattah betyder ”Erövraren” eller ”Den som öppnar” med anspelning på messiansk seger.

Denna föreställningsvärld innebär, att militära bakslag ofta tolkas som prövningar från Allah, medan segrar ses som bevis på imamens närvaro. Så länge regimen överlever är det en seger. När aktuella händelser tolkas som uppfyllandet av profetior tycks militära beslut mer baseras på övertygelsen att ”slutet är nära” än på rationell diplomati. Hur ska en motståndare bekämpas för vilken döden i strid utgör en direktbiljett till att tjäna Mahdin i nästa liv?

Vad som står på spel för det iranska ledargarnityret är alltså om den Islamska republiken Iran, det vill säga det främsta medlet för Mahdins återkomst, den nya tidsåldern, ska överleva eller inte. Känner USA:s förhandlare till detta? Vet de då verkligen inte vem de har att göra med?

Jan Lysén

Fil. Kand. Religionsvetenskap och historia