Det var med den retoriken som den rödgröna majoriteten i Region Stockholm tog makten efter valet 2022 och inledde en av de mest ambitiösa sjukvårdsreformerna i modern svensk regionhistoria. Målet var att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen” över vården – avveckla vårdval, begränsa privata aktörer, föra hem verksamheter i offentlig regi. Socialdemokraternas finansregionråd Aida Hadžialić kallade det ett ”paradigmskifte” och avsikten var att göra Stockholm till ett skyltfönster för vad vänstern vill uppnå med välfärden.

Nu föreligger facit. Det är inte vackert.

En ny rapport av två forskare från Institutet för Näringslivsforskning, publicerad av Vårdföretagarna, har granskat de första årens utfall mot de mål som regionen själv satte upp. Resultaten är nedslående på i princip varje punkt.

Operationsköerna har vuxit med 39 procent. Antalet disponibla vårdplatser har minskat kraftigt. Produktiviteten – hur mycket vård som produceras per skattekrona – har inte förbättrats och på vissa mått försämrats jämfört med andra regioner. De utlovade besparingarna på 175 miljoner kronor har inte realiserats. I stället har ersättningarna höjts inom gynekologi och avancerad sjukvård i hemmet, kostnadsökningar uppstått inom hudsjukvården och den planerade besparingen inom ögonsjukvården väntar fortfarande på att bli verklighet.

Ambulanssjukvården, som togs hem i egen regi för att stärka beredskapen, drabbades omedelbart av bemanningsproblem och tvingade regionen att köpa in privata resurser – precis det man ville undvika. När den enda utföraren inom ME/CFS-vården lade ned sin verksamhet uppstod ett kapacitetsglapp som ledde till 57 patientklagomål på ett halvår.

Och jämlikheten? Den var ju ett av de centrala motiven. Rapporten finner inget stöd för att den faktiska tillgången till vård blivit mer jämlik. Snarare tyder mycket på att avtal och mottagningar försvunnit snabbare än ny kapacitet byggts upp – och att det är patienter med svagast resurser som drabbas hårdast, eftersom de har minst möjlighet att navigera ett mer svåröverskådligt system på egen hand.

Det är värt att stanna upp vid vad detta egentligen innebär.

Den rödgröna majoriteten presenterade sin politik som ett svar på ett problem: att marknaden fått för stort utrymme, att privata aktörer styrde vårdens geografi efter sina egna intressen, att systemet präglades av överkonsumtion och ojämlikhet. Allt detta skulle rättas till genom politisk styrning.

Men rapporten visar att förutsättningarna för reformerna var undermåliga från start. Det gjordes inga ordentliga konsekvensanalyser. De påståenden om överkonsumtion som låg till grund för omläggningen visade sig i flera fall sakna empiriskt stöd – den volymökning inom ögonsjukvården som användes som argument för att avveckla vårdvalet kunde i praktiken förklaras av demografiska förändringar och ett uppdämt vårdbehov som äntligen tillgodosetts. Man visste inte riktigt vad man höll på med. Men man höll på med det ändå, i stor skala, i ett redan pressat vårdsystem.

Det är ett politiskt och administrativt haveri av första ordningen.

Den demokratiska kontrollen är ett medel, inte ett mål. Att folkvaldas representanter bestämmer hur vården ska organiseras är i sig varken bra eller dåligt – det beror på vad de beslutar och hur väl besluten är underbyggda. Att kalla något ”demokratisk kontroll” gör det inte automatiskt effektivt, rättvist eller välstyrt.

Vad den rödgröna majoriteten i praktiken genomfört är ett systemexperiment baserat på ideologi snarare än evidens. Man hade bestämt sig för slutsatsen – privata aktörer är problemet, politisk styrning är lösningen – och letade sedan efter motiveringar i efterhand. När konsekvensanalyser saknades genomförde man reformerna ändå. När kapacitetsproblem uppstod bromsade man, reviderade, sköt upp. Men man ändrade inte grundriktningen.

Det finns ett ord för den här typen av beslutsfattande. Det heter ideologidrivet. Och i vården, där bristande kapacitet betyder riktiga människor i verkliga köer med verklig smärta, är det inte bara ett analytiskt problem. Det är ett moraliskt sådant.

Rapporten avslutar med en uppmaning om försiktighet och omprövning. Det är ett akademiskt återhållsamt sätt att säga det som egentligen behöver sägas: att den rödgröna vårdpolitiken i Region Stockholm hittills har gjort mer skada än nytta.

Patienter väntar längre. Pengarna räcker till mindre. Systemet är skörare. Jämlikheten har inte förbättrats. Och de enda som kan peka på ett konkret resultat är de politiker som nu kan säga att de ”tagit tillbaka kontrollen” – en kontroll som, om man ser på vad den faktiskt åstadkommit, kanske inte var värd att ta tillbaka på det här sättet.

Demokratisk kontroll är ett vackert ord. Det räcker inte som sjukvårdspolitik.