Det finns en sak som är närapå konstant i svensk politik under det senaste halva århundradet, som är lika konstant i hela Västvärlden: Befolkningen röstar så fort den får tillfälle mot invandring, medan de ledande är för en stor invandring. Opinionsundersökningar visar samma sak. Förklaringsmodellen har hela tiden varit att folk är rasister och att man därför inte ska lyssna på dem.

Tänk om det inte stämmer. Tänk om det finns andra förklaringar.

Storbritannien skakas nu av en våldsam skandal. 2022 läckte av misstag personuppgifter för nästan 19 000 afghaner som på olika sätt varit behjälpliga i kriget mot Talibanerna. Eftersom dessa människor bedömdes befinna sig i livsfara har merparten i största hemlighet flyttats till Storbritannien.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Men den största ilskan har inte riktats mot afghanerna. Att det är människor som – åtminstone till stor del – gjort patriotiska insatser för Storbritannien och som riskerar sina liv förstår många. Ilskan har i stället riktats mot klantskallarna som läckte uppgifterna och framför allt mot de båda regeringarna, den konservativa som regerade 2022 och Keir Starmers Labourregering som styr landet nu. Båda har varit inblandade i nedtystandet. Att Storbritannien fått ytterligare 19 000 invandrare upprör givetvis också, men maktmissbruket, förtigandet i hemligt samförstånd mellan de båda ledande politiska partierna, upprör mer.

Afghanerna har placerats på flera olika ställen i landet, främst i tidigare militärförläggningar. Men där har uppenbara intressekonflikter uppstått. Personer som hyrt gamla officersbostäder har fått sina hyreskontrakt uppsagda och vräkts. När Nigel Farage, partiledare för uppstickarpartiet Reform, intervjuar en åttiårig nyligen vräkt man och hans 75-åriga hustru kan han lätt plocka poäng och röster.

Det kan han också göra när den tämligen nya nyhetskanalen GB News, som står Farage nära, rapporterar om protester utanför The Bell Hotel i Epping, en bit norr om London, som används för att hysa asylsökande. 400 ortsbor samlades och ropade ”Protect our kids” eftersom en etiopisk asylsökande anklagas för inte mindre än tre fall av sexuella övergrepp, det senaste fallet mot en minderårig flicka i förra veckan.

Men historien slutar inte där. En grupp motdemonstranter kallade ”Stand up to rasism” dök upp, uppenbarligen skyddade av den lokala polisen. Detta har väckt stor ilska, eftersom de inte är ortsbor, utan uppenbarligen måste ha tipsats om demonstrationen och organiserat sig, samtidigt som de hölls omringade av poliser. Många menar att det är poliserna själva som fraktat dit motdemonstranterna, vilket inte behöver vara sant, men det vittnar om hur lågt förtroendet är för polisen.

Samtidigt rapporterar GB News om att brittiska domstolar nu behandlar flera hundra anmälningar mot asylsökande på skilda håll i landet, för sexuella övergrepp, andra fall av våld och stölder.

För Nigel Farage och Reform är detta gefundenes fressen. Stödet för honom i opinionsundersökningar ligger redan skyhögt över både Labour och Tories. En opinionsundersökning redovisar dessutom att folk har högt förtroende för honom som ledare, utom i ett fall: hans brist på ärlighet. Han för ofta fram illa underbyggda påståenden och siffror som visar sig inte stämma. Men uppenbarligen gillar folk honom ändå. Om utvecklingen fortsätter som nu kan han räkna med att bli Storbritanniens näste premiärminister.

När en man som folk genomskådar som bluffmakare får ett så massivt stöd beror det uppenbarligen på att alternativen är sämre. Om det är sant att antirasisterna hjälptes fram till Epping av polisen vet vi inte. Men försvarsministeriet erkänner själva att ett stort antal av de afghaner som kommit till Storbritannien i största hemlighet troligen aldrig tjänstgjort för Storbritannien och inte alls riskerade sina liv om de stannade kvar i Afghanistan. De följde med av bara farten i den allmänna paniken.

Samtidigt har opinionsundersökningsinstitutet Gallup i USA i dagarna presenterat en intressant rapport. Förra året, under president Bidens tid, sa 55 procent av amerikanarna att de ville att invandringen skulle minska. Nu, under Trumps styre med ny, strängare kontroll vid gränserna och då omkring en miljon illegala invandrare beräknas ha lämnat landet på grund av de tuffare kraven, är det bara 30 procent som vill att invandringen ska minska.

Reaktionerna både i USA och Storbritannien bjuder på en viktig lärdom för svenska politiker. Nej det är inte en djup rasism som gör att folk i allmänhet i Västvärlden är motståndare till hög invandring. Det handlar om att man vill ha kontroll över sitt eget land. Man har inga större problem med att dela med sig och bjuda in andra människor att dela den gemenskap en nation innebär, men man vill inte få detta påtvingat, allra minst genom mygel. Och självfallet vill man kunna bli av med kriminella invandrare och att volymen på invandringen inte är så stor att den ursprungliga befolkningen känner sig som erövrad av en främmande makt.

Den politiker som förstår detta kan snabbt göra sig populär och bli ledande. Trots sin fördomsfria relation till sanningen förstår Nigel Farage det där. Lika vass som han är mot den okontrollerade invandringen, lika öppen är han för en mycket bred definition av vilka som är britter. Trots att det skulle gå hem i breda kretsar vägrar han att inta en oförsonlig ståndpunkt mot Storbritanniens många muslimer. Men däremot skräder han inte orden när det gäller kriminalitet till stor del driven av muslimer, som de många groominggängen. Den som förstår den balansgången har framtiden för sig.

Om sedan hans parti har framtiden för sig eller inte, är en annan fråga. Det eviga dilemmat för nya partier, att de snabbt befolkas av allsköns politiska galningar, konspirationsteoretiker och andra och att de så fort de får mer vind i seglen uppvaktas av politiska strebrar från andra partier som gärna vill ha makt, men som förstör partiet inifrån, har han inte lyckats lösa.

Oavsett vilket finns i denna historia mycket för svenska politiker att lära sig av.