I ett samhällsklimat som alltmer präglas av politik har skillnaden mellan kvinnor och män blivit tydligare. Borta är nu talet om att det inte finns någon annan skillnad mellan män och kvinnor än en rent fysisk, att könet bestäms på sjukhuset efter födseln, att det är upp till var och en hur denna vill identifiera sig. Plötsligt är det accepterat att tala om de påtagliga skillnaderna mellan män och kvinnor när det gäller politisk uppfattning.

I ett inslag i Aktuellt i tisdag uppmärksammades skillnaden med den för det opartiska public service så typiska musiksättningen att när det handlade om Vänsterpartiet spelades glad, lite vårpirrig musik, medan när det handlade om Konservativa förbundet var det brutala elgitarrackord som ackompanjerade. Vänsterpartisterna var ute i friska luften och knackade dörr, medan de konservativa möttes i en murrig lokal över alkoholhaltiga drycker.

Två kvinnor på en parkbänk uttalade att de aldrig skulle kunna tänka sig att dejta en sverigedemokrat.

– Man ger varandra inte en chans längre, säger Samantha Nordqvist från Konservativa förbundet i Lund apropå att många unga kvinnor inte bara röstar vänster, utan att de också aldrig skulle kunna tänka sig att dejta en kille som röstar höger.

Fenomenet uppmärksammas inte bara i Sverige. I The Times skrev Allegra Handelsman i februari artikeln “Left-wing women and right-wing men: it’s a dating disaster zone”. BBC uppmärksammade i augusti i fjol att kvinnor är mer vänsterlutande än män. Och på andra sidan Atlanten i USA publicerade Washington Post 2023 siffror som pekade på att i den unga generationen hänger det låga barnafödandet och de många ensamstående samman med att MAGA-män och ”libtard”-kvinnor inte attraheras av varandra.

Katherine Dee skrev 2023 apropå det en artikel för UnHerd om hur vänsterkvinnor kan lära sig att älska högermän. Man får utgå från att också högermännen lär sig älska vänsterkvinnor.

Enligt valundersökningarna från valet 2022 hade Sverige fått en rödgrön regering om bara kvinnorna hade röstat. Det rödgröna blocket fick 56% kvinnoröster. Samma övervikt, 56% fick Tidöblocket när enbart de manliga rösterna räknades.

Uppdelningen gäller alla partier. De till höger har fler manliga röster och de till vänster har fler kvinnliga röster. Men den stora skillnaden gäller Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Medan Sverigedemokraterna har 25% manliga röster och Socialdemokraterna 26% är siffrorna 16% mot 34% bland kvinnorna.

Men det innebär faktiskt att det är många fler kvinnor som röstar på Sverigedemokraterna än som röstar på Centern, Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet. På samma sätt är det fler män som röstar på Socialdemokraterna än det är som röstar på något av de enskilda Tidöpartierna.

Så skillnaderna ska inte överdrivas. Samhället har inte spruckit mitt itu. Men kanske kan det på sikt göra det, inte minst med tanke på att skillnaderna är större i de yngre generationerna.

Som förklaring till denna skillnad brukar man ofta framhålla att kvinnor föredrar mjuka frågor, att de upprörs när man talar om att sätta barn i fängelse, utvisa invandrare och när minoriteter angrips. Den reella skillnaden i politiken finns det ingen anledning att förändra. En tydlig majoritet av svenskarna valde vid förra riksdagsvalet den politik Tidöregeringen genomför.

Men regeringen borde bli mycket bättre på hur den för fram sin politik.

När man exempelvis talar om att sätta barn i särskilda fängelser skulle den beska medicinen förmodligen kunna göras mycket mera välsmakande om man i stället för fängelser talade om vårdinstitutioner. Varför inte kalla det ungdomsvårdsskola, som det hette en gång i tiden?

Att unga pojkar på tretton till fjorton år som skjutit ihjäl någon skulle få en bättre framtid genom att vistas på en sådan institution där skolgång och trygga förhållanden garanteras, jämfört med om de fortsatte med att ta uppdrag från gängkriminella, är inte särskilt svårt att förstå. Förbarmandet om gärningsmannen i stället för offret, som så ofta med rätta kritiseras från höger, kan tyckas naivt, men det behöver inte vara fel väg att gå. Att ha medlidande med en människa som genom onda handlingar förstört sitt eget liv är direkt farligt om det leder till en slapp attityd, men ur ett samhällsperspektiv är det givetvis bra om också gärningsmännen får en så pass bra tillvaro att de förhoppningsvis får en bättre framtid. Detta givetvis med det självklara förbehållet att offret trots allt är viktigare än gärningsmannen.

Med detta menar jag att högerns politik ofta presenteras på ett tufft och kanske lite grabbigt sätt. Det är detta som så många har efterlyst under perioder av en alldeles för slapp politik på i stort sett alla områden. Men samma politik kan också presenteras så att den blir aptitligare också för dem som inte efterfrågar grabbigheten.

Ta övergreppen inom åldringsvården. Det finns ett alldeles uppenbart samband mellan dem och den förda invandringspolitiken. Politik för ökad invandring saluförs ofta med argument om medlidande och förbarmande. Men sträng invandringspolitik kan saluföras med exakt samma argument. Ska vi offra våra gamla – och för den delen också många unga tjejer – därför att vi vill ha hög invandring? Är billig arbetskraft i vården viktigare än trygghet i vården?

Samma sak gäller givetvis också Ebba Buschs utspel mot samernas rättigheter. Det verkar onödigt hårt och diskriminerande när hon angriper en minoritet, inte minst när många – med rätt eller orätt är en annan diskussion – ser dem som Sveriges ursprungsbefolkning. Om man i stället betonar Sveriges urgamla allemansrätt, att den svenska fjällvärlden tillhör oss alla och att svenskar i tusentals år levat där på både jordbruk och boskapsskötsel – svenskar hade också renar innan det lagstiftades om att det är en samisk rättighet enbart – skulle samma förslag förmodligen uppfattas annorlunda.

En statsminister som nog få av oss vill ha tillbaka sa ”öppna era hjärtan”. Med det avsåg han en politik som fick förödande konsekvenser för Sverige. Men att öppna sitt hjärta, att visa medlidande och förbarmande, behöver i sig inte vara fel. En god politik måste alltid vara en balansgång mellan stängda och öppna hjärtan, mellan en god rättslig ordning och förbarmande, mellan realism och idealism. Som Johan Pehrson uttryckte det: Det krävs både stålhandske och lovikkavante.

Tidö behöver nog mer lovikkavantar om de vill ha fler kvinnliga väljare. Så länge stålhandsken behålls behöver det inte vara fel.