I flera årtionden har den svenska konservatismen levat undanskymd, nästan död. Därför är det inte konstigt att förvirring råder när konservatismen uppmärksammas igen.
I veckan som gick startade pseudonymen ”Herr Husis” en lång tråd på X genom att ställa följande fråga:
”Kan någon vänlig själ förklara för mig vad det innebär att vara ’konservativ’ i Sverige bortom att man är kritisk till massinvandringen och gillar tweedkavajer?”
Han fick många svar. En del talade om dyra cigarrer och andra om att inte gå med bruna skor efter klockan sex. Någon hävdade att det innebär att köra Jaguar och inte Tesla, en om att i stället för tweedkavaj bära ”Henry Loyd jackor och annat märkeskräp”.
Men allt det där är livsstilsfrågor. De kan givetvis hänga samman också med en människas ideologi, men konservatism som idé har inte särskilt mycket med cigarrer att göra. Och ideologiskt skulle man kunna argumentera för att en konservativ hellre kör Tesla än Jaguar. Det finns konservativa i tweedkavajer, men också i mjukisbyxor. Konservatism handlar nämligen inte om klädstil, även om vissa klädmoden kanske appellerar till människor med viss ideologi.
I grund och botten handlar det om en helt annan sak, nämligen människosynen. Den brukar kallas en tragisk människosyn, att man ser människan som ett bräckligt kärl, full av brister, drifter och laster.
Människor med en progressiv människosyn ser i stället människan som formbar. Människan bör anpassa sig till nutiden, men också anpassa sig till andra människor, det som brukar kallas social ingenjörskonst.
Givetvis är det så att vi som individer kan förbättra oss, utveckla oss och träna oss både fysiskt och psykiskt till att bli som om vi vore nya individer. Människans kapacitet till lärande och utvecklande är enorm. Men misstaget som människor med en liberal, progressiv eller socialistisk människosyn gör, är att utgå från att alla människor är villiga att låta sig formas på detta sätt. Alla vill inte. Alla kan inte.
Framför allt är alla människor, också de bästa bland oss, ständigt frestade att göra fel. Vi gör alla misstag och vi frestas ständigt att handla utifrån egoistiska skäl, med våra egna njutningar och vinster för ögonen i stället för det allmännas bästa.
Konservatismen anser att om man bygger ett samhälle med förutsättningarna att alla människor är formbara och vill göra det rätta, kommer det ofelbart att leda fel, eftersom andra sidor av människans natur alltid förmår att anpassa sig till nya förhållanden och blanda in samma gamla brister i samhällsbygget.
Konservativa anser sig se bevis för detta. Det Herr Husis kallar en kritisk inställning till massinvandringen beror just på detta. Det är inte på grund av rasism eller andra gamla mögliga idéer denna kritiska inställning finns utan därför att det är en orealistisk människosyn att tro att stora skaror med människor som flyttar från ett land till ett annat och därmed en kultur till en annan omedelbart vill anpassa sig till det nya landet.
Det är dessutom grymt att kräva en sådan anpassning. Mångkulturalismens idé står långt från konservatismen, men tanken att olika kulturer finns och att det är värdefullt att behålla dem, står konservatismen nära. Om människor från olika kulturer blandas kommer ofelbart slitningar och problem att uppstå. Ibland kan det på grund av dramatiska händelser i historien inte undvikas och med facit i hand kan man se att många sådana blandningar lett till värdefulla resultat, men oftast efter en lång tid med blodiga kamper. Därför bör man försöka undvika sådana blandningar, hur välgörande de än kan vara några hundra år efter blandandet.
Konservatismen gillar nämligen den egna kulturen så som den är. Konservatismen vill bevara det bästa ur den egna kulturen och har just därför den största förståelse för att människor från andra kulturer vill göra samma sak. Den formen av mångkultur är därför konservatismen en vän av. Men det är ju långt från de sociala experiment så många progressiva ägnat sig åt i mångkulturalismens namn.
För svensk del innebär det en glädje i och en kärlek till den svenska kulturen, i ett större perspektiv den västerländska civilisationen. Det svenska är så mycket, från litteraturen till naturen, från seder till byggnader. Idéarvet är en stor del av det, svårt att fånga, som att spika en blåmanet på en lagårdsvägg. I botten finns drag från det fornnordiska likaväl som det arv som brukar betecknas med städerna Aten, Jerusalem och Rom. Det som en gång kom utifrån har dock genom århundradena blivit en del av det svenska, delvis genom omformning och anpassning, delvis därför att det fanns något i de en gång främmande impulserna som tilltalade folk i Sverige.
Om man tror att människan är formbar, att en ny människa kan skapas och allt det där som framför allt progressiva av olika modell brukar torgföra, väljer man medvetet eller omedvetet att bortse från människans mörkare sidor. Det är förmodligen orsaken till att människor med de åsikterna har så svårt att förstå konservativa, medan konservativa inte har någon större svårighet att förstå progressiva. De förstår dem, men anser att de har fel. Progressiva anser i stället att konservativa är onda.
Eftersom progressiva inte förstår konservatism förstår de inte heller att alla företeelser som de ogillar inte är samma sak. Konservativa kan inte buntas samman med människor med helt andra åsikter under olika benämningar, där allt mellan himmel och jord kallas nazism, fascism, rasism homofobi och andra epitet som progressiva brukar klistra på motståndare.
I nazismens Tyskland var det konservativa som försökte ta livet av Hitler och stoppa nazismen. Fascisten Mussolini började som socialist och beskrev själv fascismen som en form av socialism med nationalistiska förtecken. Rasismen tror att människan främst är beroende av sin biologiska bakgrund, konservatismen tror att kulturen är avgörande. I alla dessa frågor är konservatismen något annat än de fula stämplarna.
Samma sak gäller homofobi. I tråden på X tar Herr Husis själv upp frågan om konservatism och HBTQ-frågor och verkar ta för givet att det inte går ihop. Men det beror på hur man ser det. Nej, prideparader är inte särskilt konservativa tillställningar. Ja, konservatismen har den klassiska kärnfamiljen som ideal. Ja, eftersom konservativa inte tror att människan är formbar som lera tror man inte heller att det är möjligt att byta biologiskt kön vare sig genom medicin eller operation. Så ytligt sett är inte HBTQ-frågor särskilt väl förenliga med konservatism. Men då har man glömt en viktig detalj:
Just därför att man har den tragiska eller pessimistiska människosynen och inte tror att människor är formbara hur som helst, har man den största förståelse för att människors drifter inte alltid är lätta att styra över. Män dras till män, kvinnor till kvinnor. Det är en del av verkligheten och livet för många av oss och även om man inte anser att det bör manifesteras offentligt – precis som man inte anser att vanlig heterosexualitet bör ropas ut över gator och torg – bör människor med den läggningen ha samma rättigheter och känna sig lika välkomna i samhället som alla andra. Samma sak gäller givetvis människor som känner att de är födda i fel kropp. Det konservatismens vänder sig mot är självsuggestionen där man inbillar sig själv och andra att allt går att fixa, också på barn.
Eftersom konservatism värdesätter den egna kulturen har svensk konservatism en förkärlek för svensk kultur. Det gör att svensk konservatism skiljer sig från amerikansk, brittisk och tysk konservatism. I årtionden har konservatismen mer eller mindre varit försvunnen från det svenska samhället. När den nu åter spirar är det självklart att förvirring råder, att folk inbillar sig allt möjligt om konservatismen.
Om det kan bara sägas en sak: Konservatismen tror på individens frihet, men också på traditioner. Individen är fri att klä sig som hon vill, men vill hon hålla på traditioner är det välkommet. Är det en tradition att bära tweedkavaj? Knappast. Framtiden får utvisa om det en dag kommer att bli det.
