Public Services egendomliga turer med Nick Alinia visar att de inte förstår människor till höger. När han cancelleras, inte för vad som sades i programmet, utan därför att han är den han är, blir det ett angrepp på något mycket större än bara honom, eftersom angreppet utförs av människor som inte förstår skillnaden på olika slags höger. Då är det inte rätt tillfälle att börja tala om meningsskiljaktigheter, utan att försvara honom för de kvaliteter han också har.
När Anna Wellisz läst Yoram Hazonys bok ”The Virtue of Nationalism” tog hon kontakt med honom och tillsammans grundade de organisationen National Conservatism. Jag översatte Hazonys bok till svenska (Nationalismens dygd, Oikos förlag 2021). I höstas var jag inbjuden att delta i National Conservatives konferens i Washington DC.
Så där satt jag i en stor konferenssal bland uppskattningsvis ett tusental andra personer. Klockan var nio på morgonen och konferensen skulle börja. Men än hände inget. Just då ringde min telefon. Eftersom det verkade som om de skulle hålla akademisk kvart tog jag samtalet, som kom från en svensk tjänsteman i EU-parlamentet.
När jag pratat färdigt vände sig en ung man på raden framför mig om och sa:
– Talar du svenska?
Det var Nick Alinia. Han och jag var de enda svenskarna på konferensen. Under dagarna som följde fick vi många tillfällen att umgås och samtala. Det handlade inte bara om konferensen. Just dessa dagar rullades historien om när han och Jessica Stegrud angreps på en tågresa upp. Jag blev uppringd av en svensk journalist som ville berätta det senaste om Nick och Jessica. Jag stod då på Nionde gatan, utanför hotellet där konferensen ägde rum och kunde sanningsenligt svara att jag såg Nick stå en bit bort på trottoaren och att jag redan hört historien från Nick själv.
Det var lite overkligt att läsa och via telefonen höra om Nick Alinia från Sverige och samtidigt befinna mig i hans sällskap på andra sidan jordklotet.
Om jag nu ska följa den mall som åtskilliga skribenter följt de senaste dagarna så bör jag nu skriva en lång text om hur jag tar avstånd från Nicks metoder och idéer så att det blir absolut klarlagt att jag inte förespråkar vare sig etnonationalism eller att följa efter journalister på stan och samtidigt filma. Men just därför tänker jag hoppa över den biten.
I veckan presenterade Sveriges Radio årets sommarpratare. PerOla Ekström bad AI att identifiera pratarna dels enligt traditionellt höger-vänsterperspektiv, dels enligt GAL-TAN-skalan. GAL står för grön, alternativ, libertär, medan TAN står för traditionell, auktoritär, nationalistisk. Resultatet är talande. Bland de sextio namnen finns det tre – säger TRE – som betecknas som höger. Ytterligare två betecknas som höger-centrum. 44 namn betecknas som vänster.
Men med GAL-TAN-skalan blir det ännu mera talande. Ingen – säger INGEN – betecknas som TAN.
Vänsterlutningen är alltså monumental. Vi är så vana att det är på det viset att en iakttagelse lätt går oss förbi; att folket i Public Service helt enkelt inte förstår människor som inte är vänster, gröna, alternativa och libertära. De har ingen aning om hur vi tänker.
Just därför klumpas alla människor som föredrar en borgerlig politik, från L till SD, samman av människor i våra statliga medier som inte förmår se skillnader i det där hemska, blåa. Ännu värre är det när det handlar om människor som tycker att traditioner är viktiga att bevara och som tycker att Sverige är ett land att älska och att slå vakt om.
Det finns alltså människor som är – hemska tanke! – auktoritära. Vill de ha diktatur? Är de fascister? Nej det handlar helt enkelt bara om människor som tycker att det är rätt att brottslingar ska straffas och att vi alla är lika inför lagen. Men den skillnaden är det många som inte förstår. Se bara på alla som på fullaste allvar tror att regeringen ”vill sätta barn i fängelse”. Som om det handlade om på måfå utvalda trettonåringar som burades in tillsammans med gamla garvade fängelsekunder bara därför att regeringen tycker att sådant är roligt.
Nick använder metoder och har en del åsikter som inte är i överensstämmelse med mina. Men det förstår inte folket på Public Service. De tror att högern är en spegelbild av vänstern och att de – av alla svenskar med invandrarbakgrund som har högeråsikter – väljer just Nick till programmet ”Invandrare för svenskar” beror så klart på att han använder samma metoder som vänstern brukar använda. Det var alltså inte trots hans metoder han blev engagerad för programmet, utan tack vare de metoderna. De kände igen sig.
Nick talar ibland om ”finhögern”. Personligen tycker jag inte man bör vara fin i betydelsen fin i kanten, med näsan i vädret, högfärdigt snobbig. Men däremot bör man vara fin i betydelsen att man inte använder okvädingsord, förföljer folk på stan och liknande. Att vänstern gör sådant är ingen ursäkt för att göra samma sak själv. Men när Nick angrips av människor som inte förstår skillnaden på olika ideologier som hör hemma på högersidan vore det fel att svara med att kasta honom under bussen och själv visa att man minsann företräder en anständig höger. Vad som behövs är enighet och inte fjäsk för Public Service.
Valet av Nick visar alltså på Public Services monumentala analfabetism när det gäller högern. När han engagerats och programmet spelats in, att då inte våga visa det, trots att inget förargelseväckande tydligen finns i programmet, enbart beroende kritik om vem Nick är – eller snarare sägs vara – är dumt.
Ett gammalt irländskt rim lyder: ”You can tell a man who boozes by the company he chooses”. Med andra ord kan man döma en människa utifrån dennes umgänge. Nick har umgänge i kretsar som jag håller mig borta från, men jag tycker faktiskt inte att man ska göra som i det gamla irländska rimmet, utan att i stället döma människor utifrån vilka de är. Jag har sett för många kommentarer i sociala medier av typen ”Nick Alinia är nazist, eftersom han är god vän med Christian Peterson, som var med i NMR en kort tid som femtonåring”. Nej, sådant håller inte. Hade man anlagt den måttstocken på många inom vänstern som ofta medverkar i Public Service hade det inte blivit många kvar.
När Nick får chansen att diskutera sakligt, bortom hetsiga gatukonfrontationer, finns det anledning att lyssna på honom. Ett exempel är de debatter för videokanalen Studio 3 han medverkat i. Lugnt och sakligt samtalar han med meningsmotståndare och utmärkande är att han ofta ger meningsmotståndarna rätt i sakfrågor, även om han fortsätter att argumentera mot dem i andra frågor. I en sådan debatt får han frågan:
– Varför ska vi inte ha ett mångkulturellt land? Vad är det för fel på det?
Och Nick svarar:
– Möjligen att brottsstatistiken har mångdubblats sedan vi blev ett mångkulturellt land. Möjligen för att vi har begrepp som vi aldrig hade i Sverige tidigare, begrepp som gruppvåldtäkter exempelvis. Det fanns inte i Sverige tidigare.
Meningsmotståndaren argumenterar emot att det fanns, men i mindre skala. ”Det är omöjligt att det inte fanns”.
– Gruppvåldtäkt är ett nytt fenomen i Sverige, säger Nick.
Han fortsätter med att uppmana meningsmotståndaren att undersöka saken i rättsdatabaser från tiden innan massinvandringen. Det är bara det att sådana rättsdatabaser inte finns. Rättsdatabaserna går inte så långt tillbaka, men jag vågar ändå slå vad om att det inte går att hitta gruppvåldtäkter om man skulle undersöka svenska domar från låt oss säga 1950. Eftersom jag ägnat mig åt folklivsforskning i ett halvt århundrade vågar jag säga att begreppet gruppvåldtäkt definitivt inte fanns.
Om det förekom gruppvåldtäkter någon enstaka gång? Man ska aldrig säga aldrig. Men förutsättningen för en gruppvåldtäkt är ju att flera män inte ser något skamligt i handlingen inför varandra. Våldtäkter förekom i det gamla Sverige. Men eftersom sex, såväl frivillig som ofrivillig, skedde i avskildhet är fenomenet gruppvåldtäkt en främmande fågel i svensk kulturhistoria. Detta givetvis sagt med det förbehållet att det ibland händer att främmande fåglar dyker upp också i Sverige.
Gruppvåldtäkter hör samman med en machokultur och det gamla Sverige präglades inte av macho, utan av Jante. Man får gå tillbaka till riddartidens mansideal för att hitta en svensk machokultur, men också den präglades av hänsyn till kvinnor.
