Under veckan som gick var jag på National Conservatisms konferens i Washington DC. Eftersom jag tillbringat söndagen halvsovande i en flygplansstol och klockan drog sig bortåt middagstid hemma i Sverige, var jag uppe en stund före sex lokal tid och tog mig en lång promenad genom staden.

Eftersom det var första måndagen i september var det Labor Day, en nationell helgdag i USA. Till och med president Trump hade ledigt och syntes på bilder med uppknäppt skjorta utan slips! Detta gav upphov till rykten om att han var allvarligt sjuk och döende. Ja det fanns till och med de som hävdade att han redan dött.

Det var överdrivet, men tyst och ödsligt var det på den amerikanska huvudstadens gator. Ytterst få personer syntes och knappt några bilar alls. Av de som glest rörde sig på gatorna var det lätt att konstatera att många av dem inte hade något val. Män med risigt utseende syntes här och där. En svart äldre man talade för sig själv och gick i trasiga kläder barfota på trottoaren. Det var den förste uteliggaren jag skulle se i Washington. Men långt ifrån den sista.

På en timme räknade jag sju personer, sådana som var klädda i trasor, sådana vars uppträdande tydde på att de antingen var mentalsjuka eller påverkade av droger, förmodligen både ock. Sedan tappade jag räkningen, men såg desto fler. På sina håll satt de i grupper på trottoarerna och det gick snart att se var de flesta samlades. Det var där det vankades gratis mat.

Många kyrkor har matutdelning, kyrkan som ligger granne med hotellet där jag bodde erbjöd i stället möjlighet till duschning en gång i veckan.

På eftermiddagen besökte jag Vita Huset, först från baksidan där omgivningarna är mindre imponerande än från det så att säga officiella hållet. Där, på trottoaren alldeles bredvid Vita Huset räknade jag till fyra hemlösa, varav en var en kvinna som hade ett textat plakat som förkunnade att hon förlitade sig enbart på Gud.

Det var kanske inte riktigt sant, för alla fyra hemlösa hade flera matpaket stående bredvid sig på trottoaren, som de halvliggande åt ur. Hon förlitade sig nog en del på människor också, som gav henne och hennes kollegor i nöden mat. En misstanke, som jag dock inte har något belägg för, är att människor som gärna ser att presidenten ser de hemlösa från sina fönster, väljer att dela ut maten just där.

Att skicka nationalgardet på hemlösa människor löser då sannerligen inga sociala problem. Att så många människor som uppenbart skulle behöva vård måste sitta utanför kyrkorna och vänta på mat är givetvis en tragedi. Men den uppenbara frågan blir: Om det jag ser är efter den så kallade upprensningen, hur i all världen såg det då ut här innan?

Den största skillnaden, berättar folk för mig, är att tidigare stod tält på trottoarerna lite varstans. De är borta nu. Våld och kriminalitet var tidigare ett stående inslag i gatubilden. Så är det inte längre. Många uteliggare, som nu tydligen är bortförda, var hotfulla och våldsamma. Alla jag såg var fredliga typer, mest sysselsatta med sig själva, vilket jag erfor när jag försökte prata med några av dem.

På konferensen jag deltog i var stödet för Donald Trump massivt, om än inte okritiskt. Men när jag åt frukost på hotellet hörde jag ett samtal med en grupp förtvivlade människor vid ett grannbord. De diskuterade om de kände någon som stödde Trump. Det gjorde de inte, ingen av dem, konstaterade de. De var djupt upprörda över att historieskrivningen på utställningarna på jättemuseet Smithsonian nu skulle ändras efter den nya republikanska regeringens direktiv. Det var upprörande, tyckte frukostätarna. Historien kan man väl inte ändra på och skriva om utifrån sin egen ideologi!

De tycktes märkligt ovetande om att det bara är några år sedan som Smithsonian ändrade utställningar och införde moraliserande pekpinnar på sina skyltar, hur samlingarnas presentation ändrades för att passa en intersektionell och postkolonial historieskrivning som till stor del handlade om Västvärldens civilisation som skyldig till alla världens orättvisor, som om rasism, förtryck och slaveri enbart var den vite mannens uppfinning.

Många – jag är glad över att kunna räkna mig till den skaran – varnade då för att om man politiserar historien efter senaste modeideologi och låter historia och kultur vara instrument för ideologisk propaganda, kan det med förändrade vindar genom samhället förändras till motsatsen. Har man väl röjt vägen för att förvandla statliga museer till propaganacentraler kan de under ny ledning föra fram också motsatt propaganda.

Det är det vi ser hända nu. Om det stannar vid en återgång till neutrala utställningar och skyltar eller om Trumps administration faller för frestelsen att föra fram sin ideologi återstår att se. Vi kan hoppas och tro på det första alternativet.

Men blir det nu ny propaganda fast ur motsatt ideologiskt perspektiv, bör vi komma ihåg vilka det var som började.