Barn från privilegierade föräldrar gör extrema attacker. En del etiketteras som högerextremism, annat som vänsterextremism. Men det gemensamma är det extrema, som är förbluffande likt i hatet mot den västerländska civilisationen.
I oktober 2019 lyckades en sjuttonårig pojke, som vi kan kalla A, övertala sin mamma att köra honom och hans artonåriga kompis, Z, från Nacka till Sölvesborg. Det är en resa på dryga 55 mil och det tar minst sex timmar att köra. Men vad gör inte en kärleksfull mor för sin son?
Kanske lockade sonen med den fantastiska utsikten över Hanö, Listershuvud och Östersjön från Stiby backe, ett naturreservat där de båda kompisarna satte upp sitt tält. Men i slutet av oktober månad kan ju knappast vare sig utsikten eller tältandet ha varit särskilt nöjsamt.
Så var det heller ingen nöjestripp de var ute på. Bredvid naturreservatet fanns en minkfarm. De hade tänkt sig att släppa ut minkarna, filma det och lägga ut filmen på nätet.
Men när de kom fram visade det sig att där inte fanns en enda mink att släppa ut. I stället klippte de sönder elledningar, skar upp däcken på en släpkärra och slutligen tände de eld på en verkstadsbyggnad, för att försvåra fortsatt minkhållning. Brandkåren larmades och kom inom åtta minuter. Då var byggnaden redan övertänd och kunde inte släckas. Vilka som låg bakom den uppenbart anlagda branden visste polisen inte.
Men det skulle de få veta genom ett skickligt detektivarbete utfört av tre kanadensiska journalister specialiserade på extremism. De kunde i en artikel avslöja att två tonårspojkar i Sverige lagt upp en video av branden på en nätsida kallad iFunny.
Pojkarna greps och dömdes villkorligt till dagsböter och att betala 132 000 kronor till försäkringsbolaget. Normalt borde de ha dömts till flera års fängelse för mordbrand, men rätten motiverade den milda domen så här:
”Av vad som framkommit om A:s och Z:s personliga förhållanden saknas det särskild anledning att befara att de kommer att göra sig skyldiga till fortsatt brottslighet.”
Domen föll i januari 2021. Då hade en hel del redan framkommit om åtminstone A, ting som innebär att tingsrättens ord om att det inte fanns någon anledning att befara vidare brottslighet framstår som höjden av naivitet.
A bodde omväxlande hos sin pappa, som är kapitalförvaltare åt ett stort svenskt företag i Luxemburg och hos sin mamma i en lägenhet med utsikt över Stockholms inlopp, på Kvarnholmen i Nacka. När han återvänt till pappan i Luxemburg efter tiden i Sverige då han brände minkfarmen – alltså innan åtalet och domen i Sverige – slog polisen i Luxemburg till mot pappans villa utanför Luxemburg. Det var den 22 februari 2020. En utländsk underrättelseorganisation hade tipsat säkerhetspolisen i Luxemburg om A och hans verksamhet, som inte bara handlade om att befria minkar.
A spred på olika nätforum recept för hur man tillverkade bomber. Han bedömdes därför som ”en omedelbar fara”. Och den misstanken bekräftades med råge av flera husrannsakningar i pappans villa. Där hittade man en regelrätt bombfabrik och avancerat kemiskt laboratorium i garaget och tvättstugan, tillsammans med en mängd vapen som svärd, knivar och luftgevär. Hundratals sidor med bombrecept fanns i datorn. Allt detta var tydligen finansierat av de välbärgade föräldrarna.
Förmodligen var en bomb avsedd att användas på något vis mot SAS. Detta var just vid den tid då SAS publicerat sin mest korkade annonskampanj någonsin: ”What is truly Scandinavian? Absolutely nothing”. Det var värt en bomb.
Men allvarligare var ett dokument med titeln “Fun time for Eurovision 2020 – For a better and less over-accepting future“. Där beskrev A och en vän i Nederländerna hur man skulle kunna förgifta deltagarna på EurovisionsMello 2020 i Rotterdam genom att spruta cyanid i ventilationsanläggningen, sprida klorin i paniska folkmassor och genom att infiltrera säkerhetssystemen så att folk inte skulle kunna ta sig ut.
A hölls häktad i Luxemburg i nio månader. När han släpptes ut i november 2020 återvände han till Sverige, där han studerade på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, och tog civilingenjörsexamen i ”Chemical engineering”. Rättegången mot honom har nu påbörjats i Luxemburg och dom, som kan innebära 12 års fängelse, beräknas falla i november.
Vid samma tid som A studerade på KTH läste också Z där och var studerandeskyddsombud. De har setts tillsammans i olika högerextrema sammanhang de senaste åren.
Z:s mamma är en förhållandevis känd tv-personlighet. Hon har läst nyheter i Rapport, Aktuellt och i Ekot, varit programledare för Gomorron Sverige och även varit chef på SVT.s kommunikationsavdelning. Hon har också haft uppdrag för polisen, BRÅ och Regeringskansliet.
Enligt uppgifter på nätet som jag inte kunnat få bekräftade är hennes son Z tillsammans med A numera verksam i den Aktivklubb White Boys, som migrationsminister Johan Forsells son deltog i. Z och A verkar vara mycket mer ideologiskt involverade än vad Forsells son varit. Vid sidan om brännandet av minkfarmen planerade de flera attacker, bland annat mot en abortklinik.
Frågan kommer då osökt: Är det en säkerhetsrisk om en son till en minister är med i en Aktivklubb, men inte om en son till en person på SVT är det?
Den bollen kan dock gå vidare till någon annan som vill fånga den. Det finns en helt annan aspekt i denna historia som är värd att ta upp.
Det kallas högerextremism och i varje fall A:s ideologiska resa, med många kontakter inom det som kallas ekofascism i USA och annat, motiverar den beskrivningen. Men det som slår en mest här är hur extremerna möts. Extremisterna till höger har tanken på den vita rasens överhöghet, medan extremisterna till vänster snarare betonar dess underlägsenhet och i stället dyrkar islamistisk terror och omvänd rasism i form av Black Lives Matter.
Men det som förenar dem är hatet mot den västerländska civilisationen och allt vad den åstadkommit av demokrati, mänskliga rättigheter och humanism. En annan sak är deras privilegierade ställning.
Winston Churchill har tydligen aldrig sagt det där om att morgondagens fascister kommer att kalla sig antifascister, men orden är väl så sanna trots det. En god vän med många kontakter inom AFA, Antifascistisk Action, sa nyligen att det slagit honom att inte en enda av dem han känner där kommer från ett vanligt enkelt hem – arbetarklass eller tjänstemän. Alla har någon form av privilegierad bakgrund, antingen i form av stora förmögenheter eller den elit som inte alltid är så rik, men som har stort inflytande, som folk inom medier och den högre akademin.
Förra lördagskvällen, i finalen efter Verdis opera Trubaduren på Covent Garden i London, vecklade en av balettdansarna ut en palestinsk flagga. Kolumnisten Brendan O’Neill skrev om detta i tidningen Spiked att han, så fort han såg detta, visste att den som gjorde detta ”måste vara någon privilegierad de/dem, antingen med blått blod eller blått hår”.
Han hade rätt. Dansaren kallar sig själv ”ickebinär queerdansartist”, utbildad på en elitskola där årsavgiften går på över en halv miljon kronor. I Gaza har han givetvis aldrig varit. O’Neill skriver att den enda piruett han skulle kunna göra där vore medan Hamas slänger ner honom från ett hustak.
För det handlar inte om Gaza, Palestina, inspärrade minkar, EurovisionsMello eller abortkliniker. Det handlar om att göra något. För att vara någon.
Vi borde alla göra mycket för varandra. Att göra något för att vara någon är inte fel. Tvärt om. Det som är fel är när det enda sättet man hittar för att göra något för att vara någon är att förstöra för andra människor, vare sig det handlar om att bränna minkfarmer, förgifta mellodeltagare, sabba finalen i en opera eller något annat. Det är föraktet för det människor åstadkommer, stort eller smått, som tittar fram under den ideologiska täckmanteln. Det är dessvärre den privilegierades eviga följeslagare, grundat i skuldkänslor för att man har det så bra.
Extremismen förenar samtidigt som den åtskiljer. Programledaren i SVT hyser med allra största sannolikhet åsikter som ligger långt bort från sonens, på den politiska skalan. Men utan att känna någon av dem kan vi gissa att det trots det finns mer under ytan som förenar än som skiljer dem åt.
