Det handlar inte bara om Ulf Kristerssons uppenbara handfallenhet, exempelvis när den nyutsedda sjukvårdsministern Elisabet Lann svimmade mitt framför näsan på honom på presskonferensen då hon presenterades. Vilsenheten går djupare än så. Det gamla konservativa högerpartiets förändring till Fredrik Reinfeldts nya arbetarparti innebar en metamorfos. Men sedan den politiken övergetts har inte någon ny klar linje stakats ut. Vissa drömmer ännu om alliansen och öppna hjärtan, medan andra företräder en mera traditionellt moderat politik. Men vilken är den officiella linjen?

Den nyss avslutade arbetsstämman har förhoppningsvis lett till större klarhet. Inför stämman ordnade Aktuellt en debatt mellan Hanif Bali och PM Nilsson, som tydligt illustrerade partiets vilsenhet.

Men den tidigare moderate kommunikatören Johan Romins kommentar till denna debatt i tidningen Fokus visar ännu tydligare vilsenheten, att inte fatta någonting av det som sker. Romin säger att det ”fanns några skiljelinjer i synen på vad som är kultur och värderingar, men hade man låtit en AI gå igenom ståndpunkterna så skulle den troligen komma fram till att Hanif Bali och PM Nilsson delade uppfattningar om det mesta”.

Trots att Romin alltså har arbetat för Moderaterna förmår han uppenbarligen inte se den djupa meningsskiljaktigheten mellan Bali och Nilsson när det gäller just kultur och värderingar. Eftersom detta var den fråga hela debatten handlade om, borde man inte som verksam inom samma parti behöva ta till AI för att förstå detta.

Men i Romins värld handlade skillnaden mellan debattörerna om att Bali var ”bufflig”, vilket han inte alls var, medan Nilsson var artig, Bali var klädd i en stickad tröja, medan Nilsson uppträdde i mörkblå kostym, välkammat hår och välputsade svarta skor. Romin menar att denna korrekta stil inte längre går hem, trots att PM Nilsson framförde ”kloka” synpunkter.

Nå, det kan man verkligen ifrågasätta. Det handlade inte om utseendena, det handlade om vad de båda debattörerna tyckte och sade. Medan Bali talade konkret om svensk kultur, hur den fungerar som sammanhållning och smörjmedel för ett fungerande samhälle för både svenskar och integrerade invandrare men att det är ett uppenbart problem att många invandrare inte förmår eller vill integreras, argumenterade PM Nilsson mot ett antal halmgubbar som inte hade med saken att göra.

Det vinner man ingen debatt på, oavsett frisyr och mörkblå kostym.

Nilsson hävdade att man inte ”kan bygga en lycklig politisk rörelse på etnicitet”.

”Svenskheten är ju något som förändras hela tiden. När jag var liten så var det OK med mobbing i skolan, flickorna fick inte åka Vasaloppet, homosexuella diskriminerades. Det var svenska värderingar på sjuttiotalet. I dag har vi helt andra värderingar. Och värderingarna är ju något som samhället formulerar fritt. Jag är jätteskeptisk mot en politisk rörelse som från toppen ska försöka trycka ner vad värderingar är. Svensk lag ska gälla i Sverige. Men värderingarna, om de är svenska eller inte, det kvittar ganska lika.”

Men ingen påstod att man kan bygga en lycklig politisk rörelse på etnicitet. Bali upprepade flera gånger att svenskheten är kultur, inte vare sig etnicitet eller värderingar. Självklart finns det en svensk etnicitet, men Bali tog sig själv som exempel på att man kan omfattas av svensk kultur även om man inte har svensk etnicitet.

Samma sak är det med värderingarna. Ja de förändras, men det är inte värderingarna som är de avgörande, utan kulturen. ”Värderingar är resultatet av kultur”, sade Bali. ”Vi socialiseras in i kultur. Jag lärde mig svensk kultur för jag umgicks med andra svenskar.”

Men hur ska man kunna socialiseras in i svensk kultur, om majoriteten av barnen när de börjar skolan har utländsk bakgrund? Den frågan ställde Bali och Nilsson bara fortsatte att mala på om att kulturen inte är statisk. Det hade heller ingen påstått. Men, som Bali påpekade, japansk kultur för 200 år sedan skiljer sig från japansk kultur i dag, men det är fortfarande japansk kultur. Att kulturen förändras är med andra ord inget argument.

PM Nilsson verkar inte ha förstått någonting. I en artikel i Timbros tidskrift Smedjan staplar han gamla trötta klyschor om att allting är lån från andra länder, lika lite svenskt som en lövsångare, som tillbringar halva året i Afrika är det.

Den ”nationalistiska trenden är ett vanskligt underlag för ett i grunden utåtblickande parti”, skriver han och har alltså inte fattat att det inte finns något som helst motsatsförhållande mellan att blicka ut och att älska sitt land. Nationalism behöver inte vara det minsta inkrökt. Att blicka ut innebär ju faktiskt att man väljer en utgångspunkt för sitt blickande, eller hur? Att älska den utblicksplatsen fördunklar inte utåtblickandet. Tvärt om!

Den framstående etnologen Ruth Benedict skriver i sin klassiker ”Kulturmönster” (1934, svensk upplaga 1949) att ursprungsbefolkningar i världens alla hörn vet något som alla folkslag verkar veta – utom västerlänningar, nämligen att världens kulturer skiljer sig åt. Det västerlänningar tror är den mänskliga naturen är i själva verket i hög grad den västerländska civilisationens kulturyttringar. När personer som PM Nilsson i all välmening försöker påskina att innerst inne är vi alla lika, gör han sig i själva verket skyldig till en form av kulturell chauvinism; alla andra har en kultur, men vi har det inte. Vi har i stället mänsklig natur.

Som ett exempel på att det inte finns någon motsats mellan lokala gamla traditioner och lokal kultur och ett utåtblickande vill jag berätta om en kvinna jag kände som bodde på en ålderdomlig gård längst upp i Hallingdal, Norge. Hon var den sista i bygden som ännu för ett drygt årtionde sedan fortfarande gick klädd i den lokala folkdräkten också till vardags. Så hade det brukats på den gården, att husmor gick i dräkt och hon förde traditionen vidare.

Men när hon, trots sina nittio år fyllda, bilade långt över hastighetsgränsen till Oslo och tog flyget till sin dotter i USA klädde hon sig annorlunda. Blanda inte samman levande lokal kultur med inskränkthet. De är inga motsatser.