Argumenten är många, men lösningen är alltid den samma: Mer invandring!

En gång i tiden var argumentet mångfald. Vi måste skapa ett mera mångkulturellt Sverige, eftersom invandrare har en mera levande och rik kultur än svenskarna. Ja så lät faktiskt argumenten i slutet av 1970-talet.

En tid var argumentet att invandring var ekonomiskt lönsamt. Det var det inte.

Vi måste ha förbarmande med de som flyr från krig, var ett annat argument. Javisst, men det behöver ju inte innebära att alla måste bosätta sig i Sverige.

Vi måste ha människor till de enkla jobben, var ett argument.

Invandringen innebär ett kompetensregn!

Vi måste ha spetskompetens!

Vi måste ha öppna gränser för ett fritt samhälle, var ett argument. Hur det gick ihop med en fungerande välfärdsstat, utvecklades aldrig, men ”mitt Europa bygger inga murar” sa Stefan Löfven några veckor innan han själv byggde murar.

Hela tiden kommer nya argument för invandring. Samma människor och samma grupper förespråkar hela tiden ökad invandring, men anpassar argumenten efter rådande samhällsklimat.

Det senaste argumentet, det mot en höjning av inkomstkrav för arbetskraftsinvandrare till 100 procent av medianinkomsten, saluförs just nu med alla till buds stående medel. Regeln sägs vara så orimlig att Migrationsverket föreslår undantag för 152 olika yrken.

Vad det i själva verket handlar om är en kvalificerad form av tjänstemannaaktivism, ganska uppenbart med syftet att dra regering och riksdag vid näsan.

Migrationsminister Johan Forssell gav den 13 februari Migrationsverket i uppdrag att ta fram en lista på yrken som skulle undantas från de nya lönekraven, för att ”säkerställa att arbetskraftsinvandringen till Sverige fyller luckor på arbetsmarknaden där kompetens saknas”.

De 152 yrkena på den lista som tagits fram kan inte med bästa vilja i världen ses som ett svar på Forssells uppdrag. Där finns hur många okvalificerade yrken som helst. Visst behövs bärplockare, men är det verkligen ett yrke där kompetens saknas? Visst är behovet av städare stort, men behöver man verkligen leta utanför Europa – vi har ju redan fri rörlighet för arbetskraft mellan EU-länder – för att hitta kompetenta städare? Ordet kompetens har helt urvattnats varje form av betydelse när man använder det i detta sammanhang.

Yrken som verkligen kräver kompetens finns givetvis också med på listan, men där är de lika onödiga, eftersom man självfallet betalar tillräckligt hög lön för folk med denna kompetens för att de utan problem kan invandra. Vad man gjort är i stället att försöka skjuta regeringens åtstramning av arbetskraftsinvandringen i sank.

Bulletin kunde lätt få fram siffrorna som visar att 203 000 svenskar just nu står som sökande till jobb på Migrationsverkets lista. Råder det då verkligen brist på folk? I vissa fall handlar det om att efterfrågan finns på ett håll i landet och den arbetsvilliga personalen på ett annat. Men det är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som måste kunna lösas enklare än att folk kommer hit från länder utanför EU för att utföra dem.

Det sorgliga i denna historia är dock att man slukat Migrationsverkets uppgifter med hull och hår. Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) använder utredningen som argument för att sänka lönegolvet i stället för att höja det. Andra medier tiger stilla.

Också de som rimligen borde läsa utredningen och inse vilket kvalificerat bondfångeri detta är, är tysta. Politikerna, som gått till val på och blivit valda för att minska invandringen, tiger. Orkar de inte läsa utredningar, eller hinner de inte? Förlitar de sig på de tjänstemän som här uppenbart agerar aktivistiskt?

Invandringen till Sverige i år beräknas bli omkring 120 000 människor. Under rekordåret 2015 var det 160 000. Det är ingen jättestor skillnad. Ändå klagar alltså en del på att invandringen är för liten, att det stramats åt för kraftigt och att det skadar vårt land.

Gängkriminalitet, hedersvåld, sprängdåd, skjutningar, övergrepp i åldringsvården, mångmiljardsvindel i välfärden och en mängd andra företeelser som till mycket stor del är en direkt följd av invandringen skadar Sverige. Det är ett större problem än bristen på bärplockare och taxichaufförer.