Människor som vuxit upp utan de oskrivna regler som gäller för det svenska demokratiska samspelet lär sig inte de reglerna om man inte mycket tydligt och med hot om allvarliga konsekvenser tydliggör reglerna för dem. Svenska politiker har ett stort ansvar för det Carl-Oskar Bohlin utsattes för.
Civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlins gatlopp i Gamla Stans gränder med en hop skrikande palestinaaktivister efter sig har med rätta kallats ett hot mot demokratin. Röster har höjts för att polisen måste skydda våra folkvalda. Statsminister Ulf Kristersson tog i från fotknölarna när han sa ”sluta omedelbart att hota svenska politiker”, ord som blir patetiska eftersom alla förstår att de är helt verkningslösa.
Det finns för all del många infödda svenskar som upprörs över kriget i Gaza, men det är inte heller någon hemlighet att demonstrationerna domineras av människor med ursprung i Mellanöstern. Det var inte svårt att på den video som Bohlin lade ut på sociala medier se att de var de senare som förföljde honom.
Det sägs att polisen inte vill ta i med hårdhandskarna mot palestinademonstranternas uppenbara övertramp, exempelvis när Jessica Stegrud handgripligen attackerades utanför Riksdagen tidigare i sommar och när demonstranter tog sig in i utrikesminister Malmer Stenergards trappuppgång, därför att man är rädd för att det kommer att leda till nya kravaller som de som drabbade landet efter koranbränningarna för några år sedan.
Det är en taktik som är dömd att misslyckas. Den vittnar om den vanliga svenska tron på att alla som invandrat till vårt land vill bli som svenskar och kommer att bli det, bara vi är snälla. Ju längre polis och rättsvårdande myndigheter väntar med drastiska ingripanden mot demonstranterna, desto större kommer urladdningen att bli när man till sist ändå måste göra något. Det kommer inte att lugna ner sig. Det kommer bara att bli värre.
Någon kanske tror att om Israel nu inom några dagar erövrar Gaza City och ett fredsavtal undertecknas, där förmodligen en koalition av de arabländer som undertecknat Abrahamavtalen kommer att sätta in fredsbevarande styrkor och Israel drar sig tillbaka, kommer allt att bli som förut. Friden kommer att lägra sig, Sverige kommer att återgå till tiden före den 7 oktober 2023.
Glöm det.
När Bohlin i Morgonstudion i SVT utfrågas om gatloppen kvällen innan får han frågan om han tycker att regeringen varit tillräckligt skarp i sin kritik av Israel, underförstått om gatloppet hade kunnat undvikas om regeringen varit mera kritisk. Vid sidan om att det är oförskämt av programledarna att indirekt anklaga Bohlin för att han själv skulle vara skyldig till folks reaktion mot honom, att han fick skylla sig själv, är det dessutom ett tydligt bevis för att programledarna inte fattat vad det hela handlar om. Demonstrationerna har mycket lite med vad som faktiskt händer i Palestina att göra. Det är en inrikespolitisk konflikt vi ser, även om den använder utrikespolitik som slagträ.
Det handlar om en kulturkrock. Och för att förstå den måste vi gå till dem som definierat hur ett samhälle och en stat fungerar. Med början hos den engelske filosofen Thomas Hobbes har många beskrivit vårt samhälle som att invånarna förbundit sig till ett kontrakt, en överenskommelse om hur vi bör leva tillsammans.
Vad som menas är ju en symbolisk beskrivning av samhället. Den styrande, i äldre tid kungen, utses till härskare över en grupp människor som förbinder sig att betala skatt och följa de lagar kungen instiftar mot att kungen beskyddar undersåtarna genom att bekosta armé, polisväsende och liknande samhällsinstitutioner.
I vår demokratiska tid innebär samhällskontraktet att vi väljer riksdagsledamöter som i sin tur skapar en regering, att denna styr landet förhoppningsvis med allas bästa för ögonen och att medborgarna i gengäld följer lagar och förordningar, betalar skatt och andra avgifter men i gengäld får vård, skola, rättsväsende och alla andra samhälleliga funktioner betalda.
Diskussionen om samhällskontraktet handlar ofta om att själva antagandet är orimligt, därför att de första kungarna var despoter som inte alls kom med något kontrakt för sina undersåtar, utan bara med förtryckande makt. Det kan man dock mycket lätt argumentera emot. I Sverige valdes kungarna under medeltiden och som motvikt till kungen fanns en stark adel och en lika stark kyrka som fungerade som motvikter för maktspridning. Dokument liknande ett samhällskontrakt finns verkligen, som den engelska Magna Charta och den svenska Alsnö stadga.
De vanliga invånarna hade förvisso lite att säga till om, men en envåldshärskares despotiska maktutövning var det inte. Kungen måste ta hänsyn till andra maktfaktorer.
Från konservativt håll brukar man invända att liknelsen med ett samhällskontrakt bara fungerar om man tänker sig att de människor som kom överens om kontraktet kände varandra och var tätt förbundna och lojala med varandra långt innan kontraktet, att det inte bara handlade om människor som råkats av en slump, utan om människor som genom släktskap och gemensam historia redan var ett folk. Därmed ingår i kontraktet inte bara nu levande människor, utan också de döda förfäderna och de framtida barnen.
Vad alla kontraktsteoretiker som Thomas Hobbes, John Locke och Jean Jacques Rousseau missar är dock att idén om samhällskontraktet inte är något allmänmänskligt, att resonemanget enbart fungerar i Västvärlden. Det har samband med att det är så starkt förknippat med en annan företeelse som framför allt finns i Västvärlden, nämligen nationalstaten.
Fram till det Osmanska väldets sammanbrott efter första världskriget fanns inget som liknade moderna statsbildningar i Mellanöstern. Regionen styrdes av imperier, från 1200-talet det Osmanska väldet, innan dess av andra imperier. Den högste politiske ledaren var samtidigt den högste religiösa ledaren. Ingen skillnad gjordes alltså mellan stat och religion, mellan politisk makt och religiöst ledarskap, mellan sekulära och religiösa lagar. Ingen adel eller kyrka fungerade alltså som den politiske högste ledarens motvikt.
Det enda som kan liknas vid ett samhällskontrakt var de olika klanernas, stammarnas och folkslagens rätt till ganska stor frihet inom sina områden, mellan varandra, men det statliga styret var despotiskt och utan varje antydan till demokrati.
De stater som efterträdde det Osmanska väldet har i hög grad präglats av historien. Demokratin, i den mån den alls finns, är svagt utvecklad. De olika folkgrupperna gör i stort sett vad de vill inom sina områden, medan staten kontrollerar den del de har makt över med hårda nypor.
När människor från sådana samhällen möter det svenska, är det en fullständigt självklar reaktion att de fortsätter att leva med de normer de kommer från, där hederskulturen är dessa normers sämsta sida. De oskrivna delarna av det svenska samhällskontraktet, att man följer vissa normer i det demokratiska samtalet som att demonstrationer sker fredligt, att man respekterar ministrar även om de inte är omsvärmade av poliser, med mera, har de ingen aning om. Och den viktiga biten kom inte heller med i den nya kulturkanon. De som invandrat från Mellanöstern är vana vid att polisen tydligt markerar vad som är tillåtet och vad som inte är det.
Och så länge svenska myndigheter och poliser inte tydligt visar vad som är ett acceptabelt handlande i Sverige utgår de från att de har rätt att handla som de gör, att deras pöbelfasoner ingår i det som svenskarna kallar ”demokrati”.
Och så lär de fortsätta tills någon kommer på att det kanske inte räcker att statsministern säger att man inte får göra så, att det svenska mjuka sättet med underförstådda antydningar inte är verksamt. Om statsministern i stället genom polisingripanden tydligt upprätthåller inte bara lag, utan också ordning, kan dessa missförhållanden upphöra.
