En undersökning som skulle visa på strukturell rasism som orsak till döda svarta spädbarn i USA visade sig handla om något helt annat. Men berättelsen, eller snarare myten, om hur en vit läkares behandling minskar chansen för överlevnad för svarta barn är för bra för att motbevisas.
En del människor bland oss är rasister. En gång i tiden var det något som förespråkades i stora kretsar – även om vi inte bör glömma bort att motståndet mot rasism också var utbrett och har gamla anor.
Men oavsett om vi är rasister eller inte, de flesta av oss är oss själva närmast och när det är ekonomiskt olönsamt att tillämpa rasism ska det mycket till för att vi ska göra det.
I Sydafrika under apartheidåren var större städer indelade i olika zoner, avsedda för svarta eller för vita. Att hyra ut en lägenhet i ett vitt område till en svart familj var förbjudet. Men ändå förekom det i vissa stadsdelar så ofta att polisen inte ens brydde sig om att försöka efterleva reglerna. Det går ju inte när alla bryter mot dem.
Visar detta att fastighetsägarna var antirasister, medan stadsplanerarna var rasister? Självklart inte. Det visar bara att en stadsplanerare som inte själv behöver ta den ekonomiska smällen för sina beslut kan kosta på sig att vara rasist, medan hyresvärdarna – hur rasistiska de än var i sina privatliv – hyrde ut till de hyresgäster som var villiga att bo i deras hus och betala hyran för det.
Därför fanns det all anledning att studera en stor undersökning som 2020 publicerades i vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS) kritiskt. Den hävdade nämligen att nyfödda svarta spädbarn löpte dubbelt så stor risk att dö om de vårdades av vita läkare än om de vårdades av svarta.
Självklart finns det en del vita läkare som är rasister. Men innebär det verkligen att svarta spädbarn dör i deras vård? Mördar de barnen, eller hur går det annars till?
Men sådana frågor ställde inte många. Att ”strukturell rasism” får svarta barn att dö var precis vad många ville tro. Stora amerikanska medier som CNN och Washington Post rapporterade om undersökningen och i Sverige hängde ETC på och rapporterade okritiskt.
Men att vara kritisk till studien innebär alltså inte att man förnekar att rasism existerar, bara att man frågar sig hur det kan ta sig uttryck i form av döda bebisar.
Professorn i ekonomi vid Harvard, George Borjas tillsammans med journalisten Robert VerBruggen analyserade undersökningens data. Resultaten publicerades i PNAS i september 2024. Läkaren Erik W Larsson har skrivit om resultaten på svenska. Det visade sig att om man tog hänsyn till barnens födelsevikt försvann den strukturella rasismen.
Vid de flesta födslar spelar läkaren ingen större roll. Barnmorskan är viktigare. Men barn som vid födseln väger under 1,5 kilo löper stor risk att dö och vårdas därför av högspecialiserade enheter på stora sjukhus. Trots det är dödsfallen oundvikliga. På dessa enheter är antalet vita läkare högre än svarta läkare. Det är därför svarta barn som vårdas av vita läkare dör i högre grad än svarta barn som vårdas av svarta läkare. Siffrorna är korrekta, men de vittnar inte om strukturell rasism.
Alla kan göra misstag och statistik är inte lätt. Men det som är direkt uppseendeväckande är hur lite uppmärksamhet Borjas och VerBruggens avslöjande fått. Medan den ursprungliga PNAS-undersökningen refererats över 700 gånger i vetenskaplig litteratur har den vederläggande artikeln citerats 1, säger EN gång.
Bortsett från en artikel i The Economist har ytterst få större medier brytt sig om att berätta om vederläggningen. Att den ursprungliga undersökningen motbevisats spelar ingen roll. Myten om de döda svarta barnen fortsätter att spridas av debattörer och organisationer som om det vore en oomkullrunkelig sanning.
Myten är helt enkelt populärare än sanningen. Många av oss vill ha en strukturell rasism att kunna uppröras över och bekämpa. Vad spelar det då för roll om det är lögn eller sanning?
