Det är snart fjorton år sedan som Dagens Nyheter ”avslöjade” att vårdföretaget Carema vägde de gamlas nedkissade blöjor för att se om de kunde användas lite mer. Enligt myterna som spreds bland annat genom de statliga medierna kunde vi få skakande skildringar av ”vanvård” och att nedkissade blöjor hängdes ut till vädring för att kunna återanvändas.

Ganska snart avslöjades den verkliga bakgrunden. Läckande blöjor är en plåga för många gamla och därför behöver man kontrollera vilken sugupptagningsförmåga som passar den enskilda patienten bäst. Större sugupptagningsförmåga innebär samtidigt en tjockare och otympligare blöja, så lösningen att alltid ha maximal sugupptagning är inte bra. Man väger därför blöjorna helt enkelt för att bilda sig en uppfattning om hur mycket patienten kissar, vilken blöja som bäst motsvarar patientens behov.

Men en så enkel förklaring är uppenbarligen för tråkig. Trots att de verkliga förhållandena avslöjades snabbt har historien om de vägda blöjorna i den privata vården dykt upp gång på gång. Kommunals ordförande Anneli Nordström, som senare erkände att hon visste om det verkliga skälet till blöjvägningen, talade ändå om ”vanvård och blöjvägning” som ett retoriskt knep.

Än i dag är det många som i brist på verklig kunskap utgår från att privat vård är sämre än offentlig. Men sådant går ju att undersöka.

Anställda inom vårdföretag ska anmäla missförhållanden inom vården, så kallade Lex Maria-anmälningar. Inom omsorgen kallas anmälningarna Lex Sarah. Bulletins undersökning visar att dessa Lex-anmälningar är vanligare inom offentlig vård.

Under 2024 gjordes totalt 3 122 Lex-anmälningar inom offentlig verksamhet mot endast 704 inom privat sektor. 2 126 Lex Maria-anmälningar gjordes inom offentlig verksamhet och 438 inom privat. Lex Sarah-anmälningar 996 respektive 266.

Den offentliga vården är mycket större än den privata, men fördelat på antal anställda har offentligt anställda 1,44 gånger fler anmälningar än privata.

Mot detta kan man invända att de privata vårdföretagen ofta är mindre och att det finns ett större motstånd mot att göra en anmälan om man är ett tätt sammansvetsat arbetslag på mindre än tio personer, som ofta är fallet i de privata vårdföretagen.

Vårdföretagarnas kommunikationschef Erik Lindén påpekade därför till Bulletin att anmälningar i sig är ett sundhetstecken och institutioner som aldrig anmäls kan vara de värsta.

Men siffrorna talar ändå sitt tydliga språk. Det är den offentliga vården som får flest anmälningar. Små vårdföretag har många fördelar. Det är visserligen sant att det kan vara större motstånd mot att anmäla brister, men viljan att åtgärda bristerna kan också vara större. Att trivseln för patienter i små enheter ökar, kan man också räkna med.

Att en verksamhet bedrivs privat innebär självfallet att någon vill tjäna pengar på verksamheten. Men att vinstintresse automatiskt innebär sämre kvalitet är helt enkelt inte sant. Det finns ingen motsättning mellan att vilja tjäna pengar och att vilja vårda medmänniskor så bra som möjligt.

Den bästa affären är alltid nöjda kunder, oavsett om det handlar om vårdföretag eller annat företagsamhet.