När man tror att det är Donald Trump som förbjudit ord reagerar en del människor plötsligt med avsky. De verkar ha sovit en lång törnrosasömn och inte märkt hur vanligt det blivit de senaste åren att förbjuda vissa ord och uttryck. Och det visade sig att det var Trumps administration som tillät dem igen. Oavsett vad man tycker om Trump och hans regering för övrigt är det svårt att inte se det komiska i detta.
New York Times publicerade för en tid sedan en sammanställning av ord som enligt dem förbjudits av Trump-administrationen. Listan har spritts över jorden där tidningar i de mest skiftande länder publicerat den. Också i Sverige har listan spritts i sociala medier och har på sina håll väckt allmän förfäran. Där finns ord och uttryck som DEI, culturally appropriate och nonbinary.
På listan finns också ord som female, women, pregnant people och people + uterus. I en tråd på Facebook, där listan delats, har en person kommenterat med att från och med nu ska ”kvinnor vara tysta i församlingen”.
Vita Huset har meddelat att de aldrig utfärdat någon lista på ”förbjudna ord”, att de tvärt om låter skilda myndigheter och institutioner använda vilket språkbruk de vill. Och mycket kan man säga om Donald Trump, men ingen anklagar väl honom för att skräda orden. Han har ju knappast gjort sig känd för försiktigt språkbruk.
Listan är sammanställd av New York Times från en mängd olika dokument från skilda myndigheter i USA och det är uppenbart att man friskt blandat ord som enligt skilda direktiv får användas igen, med ord som man inte längre behöver använda. Inom Biden-administrationen har nämligen ord som female och woman rekommenderats att ersättas med ord som people with uterus och pregnant people.
Samma sak har, som bekant, också rekommenderats i Sverige, där 1177 använder ord som ”livmodersbärare” och ”menstruerare”. Skolverket rekommenderar sin personal att undvika ord som pojke och flicka och att i stället för kvinna säga ”den som är gravid”.
I Storbritannien fortsätter denna sorts dumheter med oförminskad styrka. Bland det senaste kan nämnas att Wokingham Borough Council befallt sin personal att inte längre tala om hard working families, eftersom detta kan såra sådana som är arbetslösa. Cardiff University har förlängt sin redan långa lista med förbjudna uttryck med typiskt engelska talesätt, som kill two birds with one stone, eftersom dessa kan vara svåra att förstå för sådana som inte vuxit upp med engelska.
Näste man till rakning är William Shakespeare. The Shakespeare Birthplace Trust äger många av de historiska byggnader som är förknippade med den engelske nationalskalden. Nu har denna stiftelse inlett ett samarbete med dr Helen Hopkins, från Birminghams universitet för att ”dekolonisera” verksamheten. Hon ska därför gå igenom samlingarna, eftersom det misstänks att där finns ”språk eller bilder som är rasistiska, sexistiska, homofoba eller på andra sätt skadliga”.
Ja det vore väl konstigt annars. Litteratur från 1500- och 1600-talen skrevs inte av politiskt korrekta 2000-talsmänniskor. Det är svårt att förstå hur man kan vara så dum att man inte fattar detta. Men den sjuka som drabbat Shakespeare har en tendens att sprida sig i allt vidare kretsar, så här kommer lite chockterapi. Enda sättet att möta galenskapen är ibland att stirra den rätt i ögonen. Så låt oss läsa ett avsnitt av en bröllopspredikan, hållen i Skövde på Shakespeares tid, 1614:
För den som tycker att det är svårt att läsa frakturstil och gammalstavning kommer här samma text med modern stavning:
”En sådan skörsk och kåt slyna haver den levitens hustru varit, med vilken de gabaoiniter hava bedrivit sin slemhet. Ett sådant ont lovord hava ock Sabina Poppea och Messalina, kejsar Claudius hustru, vilka icke hava skonat sin högborenhet, majestätiska härlighet och goda rykte i det att de hava icke velat åtskilja sina män från sina horkarlar. Somliga äro så illistiga, vildsinniga och ostyriga (det är Salomos ord) att de i sina mäns frånvaro, av en otuktig brånad upptända och övertalade, locka till sig med sin släta mun galna ynglingar och gamla horhästar, till att sköta med dem olovlig älskog.”
Mannen som höll denna predikan inför – får man anta – ett uppskrämt brudpar var Sylvester Johannis Phrygius, superintendent över det sedan länge försvunna Mariestads stift.
Phrygius och hans predikokonst är bortglömd, men än i dag lever Shakespeares litteratur. Vad dr Hopkins uppenbarligen inte fattat, men som stiftelsen som vårdar byggnaderna borde fatta, är att Shakespeares storhet inte ligger i att han i alla avseenden är politiskt korrekt efter nutida snäva mallar, utan att hans konstnärskap i litteratur och dramatik är så stort att det överlever genom århundradena. Shakespeare hade alltså det Phrygius saknade, något som är tidlöst.
Men så får man inte längre säga, aja baja! Ty säger man att Shakespeare var en av de största författare som levat, ett universellt snille vars storhet kan avnjutas av alla jordens människor i alla tider, drar man enligt antikolonialismens lära upp en rev där hela Storbritanniens koloniala förflutna med slaveri och rasism följer med av bara farten och kletar av sig på Shakespeare.
Ok, men låt oss då vända på perspektivet. Vi säger i stället att Shakespeare var en engelsk nationalskald, ett arv för England enbart att vårda ömt. Men nej då! Då blir det ännu värre. Då är Shakespeare plötsligt en symbol för ”white supremacy”, något som måste dras upp med rötterna. Hur man än vänder sig har man ändan bak och hur än Shakespeares stiftelse gör, kommer de att framstå som ondskefulla och dr Hopkins och hennes antikoloniala läror vara rättfärdiga – åtminstone enligt antikolonialismens egen logik, som onekligen verkar riggad så att den alltid har rätt.
Vad denna strävan efter ett ständigt skiftande newspeak egentligen handlar om är inte omtanke om personer som kan kränkas av olämpliga ord. Det är en form av mobbning, som särskilt drabbar äldre och outbildade. Håll tungan rätt i mun, annars är du fördömd.
