En gyllene regel för alla som sysslar med politik och annan åsiktsproduktion är att tänka efter före, att inte säga korkade saker som man får äta upp, att inte säga något man egentligen inte tror på, därför att man tror att det kan tilltala lyssnaren.

Att ångra sig och ändra uppfattning behöver i sig inte vara fel. Inser man att man tänkt fel om en sak, är det bästa man kan göra att tala om det och varför, att utveckla vad det var som var fel. Men den som ändrar uppfattning på grund av grupptrycket kan givetvis inte motivera sin ståndpunkt, eftersom förklaringen ”alla andra tycker så” inte är mycket att komma med och knappast inger förtroende.

En opinionsbildare ska kunna stå för sin sak. Har man sagt något kontroversiellt och får frågor och kritik för det måste man kunna svara: ”Så tycker jag. Det tar jag inte tillbaka. Vill du att jag upprepar det en gång till, så gärna för mig”.

Men den sortens människor växer inte på trän. Särskilt inte i svensk politik. Alldeles för många politiker verkar mer intresserade av att behaga kritikerna – som aldrig skulle drömma om att rösta på politikern – än att försvara väljarnas åsikter. Vi ser det gång på gång, hur politiker sviker sina väljare för att i stället ställa in sig hos medier och andra för att undvika kritik. Men, som sagt, de där mediefigurerna kommer aldrig att rösta på dem i alla fall.

Politiker som inte vågar stå upp för sina åsikter uppfattas som svaga. Och den uppfattningen beror på att det är just det de är, svaga. Inga, utom personer som ser en möjlighet att utnyttja den svage ledaren, har intresse av att stödja en svag ledare.

I en krissituation – och det torde väl knappast vara en överdrift att säga att Sverige befinner sig i en kris som pågått ett bra tag nu – kräver folk starka ledare. Ibland kan dessa gå upp som en sol och rasa ner som en pannkaka, som Boris Johnson i Storbritannien. Han lyckades med det han lovat, nämligen att genomföra Brexit. Sen gjorde han bort sig under Covid19. När britter inte fick lov att ta farväl av sina närmaste släktingar på sjukhus och vårdhem, när polisen med helikopter jagade människor som var ute och promenerade med sin hund, såg det riktigt illa ut att premiärministern deltagit i partyn, om än bara för en liten drink, en liten stund.

Men innan dess träffade jag Steve, en man i Bolton, norr om Manchester. Han bodde i ett sådant där typiskt engelskt radhus, med dörr från vardagsrummet rätt ut på trottoaren, utan vare sig förstuga eller förträdgård. Inredningen var minst sagt spartansk. I stället för att sätta upp gardiner hade han målat fönstret mot gatan med vit färg. Solen sken in, men folk kunde inte se röran i hans hem.

Mer brittisk arbetarklassmiljö var svårt att föreställa sig. De gamla gruvarbetarkvarteren i Boltons utkant, med dessa tätt packade längor med likadana radhus i rött tegel från 1800-talet, var sedan allmänna rösträttens införande ett labourfäste. Men nu var det slut med det. Steve skulle rösta på Boris Johnsons Tories och han berättade att alla gamla vänner på den lokala puben skulle göra samma sak. Och han sa till mig att han visste att Johnson, den privatutbildade överklassmannen med anor tillbaka till Englands gamla kungafamilj, inte skulle kunna representera honom och hans kompisar. Men han var en stark ledare och han klarade av Brexit. Det var det viktigaste.

Man kan inte vara alla till lags, men det är det både Ulf Kristersson och många i hans parti försöker. Moderaterna rasar i opinionssiffrorna och Kristersson personligen rasar ännu mer. Hans ändrade uppfattning, eller velande, i frågan om Israel anses vara orsaken till detta. Så kan det vara, men även om jag givetvis gärna hade sett att folks solidaritet med Israel tar sig så starka uttryck tror jag inte att det är så enkelt. Det är inte Israel i sig som är frågan, utan att statsministern så tydligt visar att han viker sig för den opinion som ändå inte kommer att rösta på honom.

Därmed överger han sina väljare. De är sannolikt inte alla övertygade israelvänner. Men de vill ha en partiledare som vet vad han vill, som vågar stå också för obekväma åsikter. Viktigare än Israel är förmodligen att man vill se en ledare som vågar stå för konservativa åsikter. Stora delar av befolkningen, också de som röstar på tämligen radikala partier, har i grund och botten ofta konservativa åsikter. Det sägs att alla är konservativa i frågor de är väl insatta i.

En vindflöjel kan vara bra att ha för att visa vindriktningen. Men den som styr rikets roder måste ha ett fast handslag och söka sig mot vinden för att nå någonstans.