Sedan den 7 oktober 2023 är världen sig inte längre lik. Hamas angrepp på Israel, som under ett dygn resulterade i nästan 1200 personer mördade och ytterligare flera hundra tillfångatagna firades redan samma dag på många håll i världen, även i Sverige. Det blev upptakten till demonstrationer för Palestina i alla större städer. Och det är värt att komma ihåg att detta började innan Israel organiserade sitt motangrepp på Gaza.

När människor påstår att de demonstrerar mot Israels krig i Gaza kan de mycket väl själva tro på det, men historien visar att de har fel. Demonstrationerna började innan kriget inleddes. Det är långt ifrån det enda fallet då sanningen ersatts av myten i detta fall.

Den tyske filosofen Ernst Cassirer tog det säkra före det osäkra och lämnade sitt födelseland Tyskland en vecka efter riksdagsvalet 1933, som ledde fram till Hitlers maktövertagande. Han var jude och som framstående författare kunde han räkna med att han snart skulle bli terroriserad och mista sitt jobb. Efter en kort tid i Oxford kom han till Göteborgs högskola, där han verkade fram till 1940. Efter tyskarnas inmarsch i Norge och Danmark ansåg han att inte heller fridfulla Göteborg var säkert. Han emigrerade till USA, där han undervisade i filosofi. 1945 dog han hastigt i en hjärtattack.

Hans sista bok, ”The myth of the state”, utkom postumt 1946 och kom i svensk översättning 1948, ”Myten om staten”. Bokförlaget Daidalos har nyligen gett ut den i en ny upplaga.

Hur kunde Tyskland – ett av Europas mest kultiverade länder, hemland för Kant, Goethe och Beethoven – producera nazismen, frågade sig Cassirer. Hans svar var att de flesta bedömare ställde fel fråga. De frågade om nazismen var rationell eller irrationell, och kom till slutsatsen att den var det senare. Men det är att missa poängen. Nazismen var varken rationell eller irrationell i vanlig mening. Den var mytisk.

Myten, förklarade Cassirer, fungerar inte som ett argument. Den kan inte vederläggas med fakta eftersom den inte ens gör anspråk på att vara ett faktapåstående. Den arbetar med känslor, riter och identitet. Den kallar inte på intellektet utan på tillhörigheten. Den är inte ett påstående utan en berättelse.

Cassirers bok är allmänt hållen och han berör därför inte nazismens antisemitism och Förintelsen, som ju pågick som bäst när Cassirer skrev. Men i den nya utgåvan finns ett tillägg, essän ”Judendomen och de moderna politiska myterna” som publicerades på engelska 1944 och kom i svensk översättning 1946. Där tar han upp hur nazismens motståndare inte förstod nazismens inneboende kraft och därför inte kunde bekämpa den:

”I den politiska kampen är det av vital betydelse att känna sin motståndare, hans handlings- och tänkesätt, hans styrka och svaghet. Men Weimartysklands intellektuella och politiska ledare var icke denna uppgift vuxna. De var icke blott socialister, utan i de flesta fall avgjorda marxister, övertygade om att allt socialt och politiskt liv uteslutande beror på ekonomiska villkor. Därför gjorde de desperata ansträngningar för att förbättra massans ekonomiska läge och avvärja inflationens och arbetslöshetens faror. Men i sitt nyktra, empiriska, ’realistiska’ betraktelsesätt hade de inte öga för de politiska myternas explosiva kraft.”

Med andra ord förmådde nazismens motståndare inte att se vad det var som lockade i nazismen, eftersom de själva var så fast i ett helt annat ideologiskt tänkesätt, där nazismens myter inte spelade någon roll.

Många har efter den 7 oktober försökt rycka masken av palestinarörelsen och visa att under den döljer sig exakt samma gamla antisemitism som drev nazismen. Det är inte svårt att göra sådana paralleller. Påfallande mycket av rörelsens språkbruk och inte minst dess bildkonst i memes och vid demonstrationer är en upprepning av gamla stereotyper. När folk säger att de inte är antisemiter, bara antisionister vill många klä av dem och visa att under masken döljer sig en nazist.

Men det finns en annan väg att gå.

Adam Louis-Klein är doktorand i antropologi vid McGill University och en av de mest analytiskt skärpta rösterna i dagens debatt om antisemitism. Hans tes är enkel men provocerande: det vi kallar antisionismen är inte en politisk ståndpunkt. Det är antisemitism – omformaterad, institutionaliserad och klädd i progressivt språkbruk. Men vi bör kalla den vid det namn som rörelsen själv föredrar. Den som kallar sig antisionist bör tas på orden. Antisionismen är inte en kritik av israelisk politik. Den är en värld med egna myter, ritualer och tabun, vars centrala medel är vad Klein på engelska kallar libel.

Man kan översätta libel till förtal, men det ordet på svenska säger inte samma sak som libel på engelska. Här menar jag att man i stället kan använda Cassirers tanke. Kalla det myter, för det är just myter det handlar om. Sanningen har inget att hämta när myterna träder fram.

Det finns tre huvudmyter:

Myten om kolonisering omformulerar den klassiska bilden av juden som en främmande inkräktare och parasitär outsider till påståendet att sionismen är ett kolonialt projekt och att israelerna är bosättarkolonialister utan historisk förankring i sitt land. Det raderar den judiska urbefolkningens tretusenåriga historia i Israel och omvandlar offer till förövare.

Myten om apartheid sekulariserar den äldre antijudiska föreställningen att judar, som ett självutnämnt ”utvalt folk”, föraktar andra. Det omvandlas till påståendet att sionister är rasister, att Israel bygger på etnisk överhöghet. Klein påpekar att denna idé inte har sitt ursprung i judisk teologi utan i dess antisionistiska förvrängning.

Myten om folkmord är den allvarligaste, eftersom det vänder historien upp och ner. Nazisterna påstod att judarna planerade att utrota det tyska folket. Jerusalems mufti sände på nazistisk radio att sionisterna avsåg att förinta araberna. Nu anklagas Israel för att begå folkmord – en anklagelse som en liten krets akademiker aktivt arbetat för att ge juridisk substans genom att skriva om folkmordskonventionens krav på bevis för att avsikten är utrotning.

Nazisterna utförde folkmord. Hamas utförde folkmord den 7 oktober och deklarerar stolta att de tänker göra det igen. Israel har bedrivit krig och om krig kan man alltid ha kritiska synpunkter, men ett folkmord är det inte. Hade Israel velat utföra ett folkmord i Gaza hade de lätt kunnat göra det efter den 7 oktober och då hade dödstalen varit skyhögt högre.

Men i anklagelsen om folkmord ligger en slutsats i tangentens riktning. Vi måste bli av med folkmördarnaa, alltså måste Israel elimineras och om bara sionisterna försvann skulle världsfreden äntligen kunna uppstå. Bak anklagelsen om folkmord ligger alltså en uppmaning till verkligt folkmord.

Antisionismen uppfattas inte som hat av dem som bär den. Den upplevs som rättvisa. Dess språkbruk med avkolonisering, antirasism och solidaritet fungerar som moralisk valuta i akademin och på kulturinstitutionerna. Att attackera Israel är inte hat. Det är samvete. Att försvara Israel är inte en annan åsikt, utan moraliskt förkastligt.

Klein kallar detta för antisemitismens grundläggande konstgrepp: den kallar alltid sig själv för rättvisa. Och när den väl gjort det är den immun mot moralisk kritik, eftersom själva hatet är beviset på ens godhet.

I Talmud säger Ben Azzai:

”Förakta inte någon människa och underskatta inte någonting, ty det finns ingen människa som inte har sin stund och inget ting som inte har sin plats.” (Avoth 4:3)

Dessa ord utvecklas av ”Predikaren från Koshnitz” (Rabbi Israel Hopstein 1737-1814, Kozienice, Polen) att alla människor, också dem som vi normalt ser som ondsinta, har sina ljusa stunder och vi bör därför inte förakta någon människa.

När människor hatar är botemedlet inte att hata tillbaka. Hat kan bara övervinnas med kärlek. När någon är beredd att döda dig eller utgör ett dödligt hot, går det givetvis inte att komma med ett kärleksbudskap. Då måste man tyvärr slå hårt tillbaka. Men man bör inte tillåta sig att hata. Att Israel efter den 7 oktober angrep Gaza på ett mycket kraftfullt sätt kan försvaras, eftersom de knappast hade något val. Och pratet om Netanyahus ”högerregering” är i det sammanhanget ytterligare en myt. En vänsterregering hade knappast kunnat handla annorlunda.

Allt detta utesluter inte att man kan ta det mänskliga lidandet i Gaza på fullt allvar. Dödssiffrorna från Hamas är falska i den meningen att de inte skiljer mellan civila och beväpnade stridande och den kategori som kallas ”dödade barn” inkluderar i stor utsträckning tonåriga Hamas-soldater. Men verkliga barn har givetvis dödats. Krig dödar oskyldiga. Den tragedin är verklig och den ska inte förringas.

Att lidandet i Gaza blivit en propagandagren med nya myter, där barn påstås frysa ihjäl när det är arton grader varmt, där AI-genererade bilder sprids, där äkta bilder uppenbart är arrangerade, förtar givetvis inte att det verkligen finns ett stort lidande där.

Skulden för det palestinska folkets lidande vilar dock inte enbart på Israel. Den vilar i lika hög grad på de fanatiker som totalitärt styr palestinierna och som länge använt civila som mänskliga sköldar och ser döda palestinska barn som en propagandaseger. Hamas valde att förvara vapen i sjukhus och skolor. Hamas valde den 7 oktober. Inget av dessa val är Israels ansvar.

Det är möjligt att hålla två sanningar samtidigt: att israeliska militäroperationer har orsakat verkligt lidande bland civila palestinier, och att antisionismens berättelse om dessa operationer är en myt som inte tjänar palestiniernas utan antisionisternas ideologiska behov.

Och framför allt bör man minnas att hat inte är ett medel mot hat.