Ingen särbehandling är positiv. Ända sedan rasismen på allvar började bekämpas på 1960-talet har frestelsen att gottgöra gamla oförrätter genom att särbehandla de tidigare utsatta varit stor. Och varningarna att motsatt hänsyn till ras också är rasism har hörts – allt för ofta för döva öron.
– I can’t breathe, jag kan inte andas. De orden hördes när polisen tillfångatagit två helt olika personer. George Floyd i Minneapolis 2020 och Henry Nowak i Southampton 2025.
I båda fallen dog männen en kort stund senare i polisens förvar. I båda fallen har polisen kritiserats över männens behandling. Men där slutar också alla likheter.
I George Floyds fall hölls omedelbart minnesmässor, en ledd av Al Sharpton. På en mängd universitet hölls minnesceremonier. Människor donerade mångmiljonbelopp till hans minne, bland annat Netflix vd Reed Hastings, som donerade 120 miljoner dollar. I ett tiotal städer över världen sattes väggmålningar upp. När väggmålningen i Manchester skadades av klotter tillsatte polisen omedelbart en utredning om det. I USA hölls under halvåret efter Floyds död över 7000 demonstrationer, varav ett stort antal övergick i kravaller och plundring.
Polisen tillät självklart inte kravaller och plundring, men däremot demonstrationerna, trots att mötesförbud rådde under Covid-pandemin. När polisen förbjöd begravningar med fler än ett par deltagare på grund av smittorisken tillät de samtidigt massdemonstrationer i namn av ”Black lives matter”.
När Henry Nowak knivhöggs fem gånger en natt i Southampton, England i december förra året, grep polisen honom därför att hans mördare påstod att han sagt något rasistiskt. När Nowak sa att han blivit knivhuggen och inte kunde andas svarade polisen honom ”det tror jag inte, kompis”. Han dog medan polisen läste upp hans rättigheter som arresterad. Nowak tvingades ner på marken och försågs med handklovar. Polisen var mer intresserad av påståendet om rasism än knivhuggen. Kanske hade Nowak dött oavsett, men nu blev dödsorsaken att lungorna snabbt fylldes med blod när han låg ner.
Det var inte förrän ett halvår senare, då Vickrum Digwa ställdes inför rätta och dömdes till fängelse för mord, som mordet alls uppmärksammades. Då följde kravaller i Southampton och mordet diskuterades i brittiska underhuset. Tidningarna fylldes med artiklar och många drog den självklara parallellen till George Floyd.
George Floyd var svart, medan polisen som inte tog hans ord om att han inte kunde andas, utan höll fast honom tills han dog, är vit. Henry Nowak var vit, men hans mördare Vickrum Digwa är indisk sikh, inte svart som Floyd, men betydligt mörkare än Nowak.
Ska hudfärg spela någon roll? Har vi inte, sextio år efter medborgarrättsrörelsen i USA och Martin Luther Kings dröm, passerat stadiet med rasism?
I USA har man det definitivt inte. Landet har en lång och sårig historia, med slaveriet av svarta och Jim Crow-lagarna i söder vilket gjorde att Martin Luther Kings dröm om att hans barn en gång i framtiden skulle dömas efter deras karaktär och inte efter deras hudfärg aldrig blev verklighet. Vanan satt i. När man slutade att dela upp svarta och vita på tåg och bussar, i restauranger och vid vattenfontäner ville man gottgöra rasismen. Det var en fullständigt rimlig reaktion. Men konsekvenserna var en mängd saker som några få röster varnade för, men som få tog på allvar.
1960 var antalet amerikaner ur ursprungsbefolkningen, alltså de som i dagligt tal kallas indianer, i åldern 15-19 år strax under 50 000. 1980 var antalet indianer i åldern 35-39 år, alltså samma årskull som blivit tjugo år äldre, över 80 000. Det berodde inte på att indianer från Sydamerika eller Kanada invandrat, eftersom de inte räknas som ursprungsbefolkningen. I stället berodde det på att över trettio tusen amerikaner med någon indiansk förfader i släkten ”kommit ut” som indianer.
Det är inte svårt att gissa varför de plötsligt upptäckt sina indianska rötter. Det ger förtur i en mängd sammanhang att ha ”rätt” bakgrund, inte minst vid antagning till universitet.
En gång i tiden var det den vita amerikanska överklassen som antogs vid de fina universiteten. Numera kan man gå före i uttagningen om man kan visa på ”rätt” etnisk bakgrund. Blonda och blåögda människor med en svart slav som förfader långt bak i antavlan registrerar sig som svarta och kommer före i kön. Indianer smäller lika högt. Asiater och judar ses däremot som ”privilegierade” och göre sig därför inte besvär.
Tanken, att ge en större möjlighet för indianer från reservaten och svarta från ghetton som gått i dåliga skolor och inte har samma självklara inträdesbiljett till universiteten, har förfelats. Det är fortfarande de privilegierade som kommer in, men med andra metoder.
Storbritannien har för all del också en stor svart befolkning och ännu fler människor med indisk bakgrund, inklusive många från Pakistan och Bangladesh. Men även om det givetvis förekommit rasism mot dem, har Storbritannien aldrig haft några Jim Crow-lagar. Alla, oavsett bakgrund, är lika inför lagen. Att poliser kan vara rasister, precis som andra människor, är däremot ett faktum och framför allt polisen i London har haft sina rasismskandaler.
Och det är här problemet från USA, där man försökt bota rasismen med så kallat positiv särbehandling, kommer in. Man har fört över den amerikanska diskursen till brittiska förhållanden och undervisar poliser och andra om vithetsprivilegium och antirasism. Resultatet ser vi i fallet med Henry Nowak, där mördaren höll på att slippa undan eftersom han skyllde på rasism, medan Nowak avled med rasismanklagelsen ringande i öronen, därför att han var vit.
Det finns ingen positiv särbehandling. Alla särbehandling är negativ. Det enda som hjälper mot rasism är att alla behandlas lika, oavsett hudfärg. Har du våldtagit ett barn ska det inte hjälpa dig att du har pakistansk bakgrund och att polisen är rädd för att anklagas för islamofobi. Är du sikh ska du inte slippa undan därför att du påstår att mannen du just satt kniven i rivit av dig din turban.
Premiärminister Keir Starmer har med sedvanlig tafatthet försökt lugna opinionen. När oppositionsledaren Nige Farage talar om att polisen praktiserar dubba måttstockar förnekade Starmer det. Men det är väldigt enkelt att motbevisa Starmer eftersom det uttryckligen sägs i polisens antirasismmaterial att de ska ta hänsyn till om en brottsanklagad kommer från en ickevit minoritet.
Starmer anklagar vidare Farage för att splittra befolkningen. Men befolkningen är påfallande enad. Stämningen är uppiskad på grund av de uppenbara orättvisorna. Folk är arga över att poliskåren är så marinerad i amerikansk identitetspolitik att den inte behandlar folk lika. Och det gäller sannerligen inte bara britter.
Inslaget av svarta och andra invandrargrupper i den stora demonstrationen som Tommy Robinson anordnade i London nyligen talade sitt eget språk. Den konservativa partiledaren Kemi Badenoch är svart och det hindrar henne inte att säga att det får vara slut på black lives matter och white lives matter nu. Lives matter. Punkt slut.
Talesmannen för det invandringskritiska partiet Reform heter Zia Yusuf, muslim med föräldrar från Sri Lanka. Inte heller det hindrar honom att kritisera den förda politiken. Det handlar alltså om det som alla älskar att tjata om, men som tycks vara så svårt hos vissa att praktisera; allas lika värde. Det lika värdet gäller nämligen också en vit kille som just fått en kniv genom lungan och inte kan andas.
