Den tidiga morgonen under den judiska högtiden Simchat Torah befann sig Eli hemma med sin familj – frun Lianne och parets två döttrar, Noya och Yahel. De fick först reda på att Israel stod under massiv attack från Gazaremsan när rapporter började komma in om infiltrationer vid flera kibbutzer, bland annat den kibbutz där han själv bodde – Be’eri.

Familjen sökte skydd i husets skyddsrum, men inom ett par timmar stod de inför något fruktansvärt. Eli kidnappades och visste inte vad som hänt hans familj. Han tvingades lämna dem – med endast vetskapen om att terrorister höll dem kvar i skyddsrummet. Skräcken i kibbutzen var total, och grannhusen runt omkring stod i lågor.

Så snart Eli fördes över gränsen till Gaza förstod han att han måste göra allt för att överleva. Utöver det tog han naturligt på sig en roll som stöd för de andra gisslan han hölls tillsammans med. I svåra situationer mellan gisslantagarna och gisslan fungerade Eli som en slags representant för gruppen, eftersom han talade arabiska.

Det som särskilt utmärker boken är Elis analytiska förmåga. Han beskriver tydligt vad som kännetecknade deras gisslantagare. Precis som alla människor är olika, var även gisslantagarna annorlunda – vissa var något vänligare än andra. Eli lyckades bygga upp en form av relation till flera av dem, något han betonar inte var ett uttryck för Stockholmssyndrom, utan en nödvändighet för att överleva.

Genom kommunikationen blir det tydligt för läsaren hur verklighetsfrånvänd bild gisslantagarna hade av Israel. De undrade varför inte alla israeler var som Eli – något som blottlägger den djupa indoktrinering som pågått under lång tid i Gaza, där antisemitismen mot den judiska staten Israel är utbredd. När de som formats av denna propaganda mötte en israel och utvecklade en slags relation till honom, rubbades deras föreställningar.

Genom en god relation med vissa gisslantagare som uppfattades som lite vänligare kunde gisslan ibland få extra frukt eller pitabröd. Maten var dock så knapp att Eli och hans medfångar vid ett tillfälle låtsades att en av dem var skadad för att få mer mat – något som till en början fungerade, men inte länge.

Relationen mellan gisslan och gisslantagare var både komplex och självklar. Eli fruktade inte bombningarna – han hölls djupt nere i en tunnel – utan han fruktade sina fångvaktare, även de han utvecklat en viss relation till.

För oavsett hur ”snäll” en gisslantagare kunde verka, skulle ingen tveka att verkställa en order om att avrätta gisslan. Detta fick Eli bekräftat i efterhand, när han fick veta att Hersh Goldberg-Polin, Ori Danino och Almog Sarusi hade mördats av Hamas under sommaren 2024. Eli hade lärt känna alla tre under den första tiden i fångenskapen – unga israeler som berättat om sina framtidsplaner, men som nu kallblodigt dödats av Hamas.

Mot slutet av sin tid som gisslan, när förhandlingarna mellan Israel och Hamas i början av 2025 började ge resultat, återförenades Eli med sin vän och tidigare arbetskollega Ohad Ben Ami, även han från kibbutz Be’eri. Under tiden tillsammans berättade en Hamasterrorist för Eli att hans bror, Yossi Sharabi, dödats i ett israeliskt luftanfall.

Eli visste inte vad han skulle tro – Hamas är kända för sin propaganda och psykologiska terror mot sina fångar, något han själv hade upplevt. Den psykologiska tortyren kunde bestå i att öppna dörren till toaletten men neka tillträde, eller att försöka tvinga gisslan att svära trohet till profeten Muhammed för att få en bit mat.

Ohad kunde senare bekräfta att Elis bror faktiskt inte längre var i livet. Han hade sett en sändning på israelisk tv där IDF:s talesperson berättade att Yossi dödats av misstag under ett luftanfall. Sorgen var enorm.

När dagen kom då Eli äntligen skulle återvända hem till Israel, möttes han av beskedet att hans syster och mamma väntade på honom. Han frågade genast efter sin fru Lianne och sina döttrar. Kvinnan från IDF svarade inte på det, utan upprepade bara att hans syster och mamma skulle tala med honom.

Eli behövde inte höra mer – han förstod. Lianne, Noya och Yahel var döda, mördade av Hamas efter hans kidnappning. Under hela sin fångenskap hade han fantiserat om återföreningen med sin familj. De var gnistan som fick honom att fortsätta kämpa i de mörka tunnlarna.

Berättelsen om Eli Sharabi skildrar hur en arbetare från en kibbutz en dag förlorar allt och förs till helvetet på jorden. Boken beskriver brutaliteten hos terrorsekten Hamas, de starka banden mellan gisslan och den ständiga oron – där man som gisslan, under fruktansvärda förhållanden, hela tiden måste vara på sin vakt mot sina gisslantagare.

Christoffer Jonsson,
Samhällsdebattör och medlem i Kristdemokratiska ungdomsförbundet