En man ringer polisen och berättar att han blivit rånad av en kvinna. Det finns ingen teknisk bevisning, men mannen har pratat om rånet med två kompisar. Dessa har inte sett något, men intygar att han blivit rånad och mått dåligt sedan händelsen. Mannen berättar med stor inlevelse om rånet. Den anklagade kvinnan blånekar och säger att inget hänt. Det finns ingen stödbevisning. Blir kvinnan fälld i domstol? Knappast. Men om det hade gällt en våldtäktsanklagelse hade hon kanske blivit det.

Efter samtyckeslagens införande 2018 dubblerades åtalen och de fällande domarna för våldtäkt. Andelen anmälningar som ledde till åtal hoppade från 7 procent till 13 procent. Utmärkta resultat!

Men molnen tornar upp sig på horisonten. Alltfler dömda envisas med att de är oskyldiga. Före detta justitieminister Thomas Bodström satt i december förra året i TV4 och sa: ”Så låg bevisning som det nu är i våra domstolar, det pratas det inte om men alla vi som arbetar med det här ser hur otroligt lite bevisning det behövs.”[iii Advokatsamfundets tidigare ordförande Bengt Ivarsson instämmer, vilket även professor emeritus i straffrätt Josef Zila och före detta justitiekansler Göran Lambertz gör. I Brottsförebyggandet rådets undersökning från tidigare i år (2025:3) ansåg 84 procent av tillfrågade försvarsadvokater att rättssäkerheten försämrats, och ingen påstod att den förbättrats. Nätverket Mannaminne, som främst består av mödrar till våldtäktsdömda som kämpar för upprättelse, har nu över 900 medlemmar.

Jag undrar därför: hur många oskyldiga döms för våldtäkt?

Att studera oskyldigt dömda är notoriskt svårt. Att någon dömts oskyldig antyder ju starkt att det fanns skäl att tro att han var skyldig, och inte ens om dessa bevis är svaga betyder det att den anklagade är oskyldig. Starka bevis garanterar inte skuld, och svaga bevis garanterar inte oskuld. En normal rättegång inbegriper stora resurser, och om någon har dömts oskyldig så betyder det att rättegången trots det har misslyckats. Har tvivlarna verkligen bättre omdöme än rätten?

Ofta är den ende som med säkerhet vet vad som hände den dömde själv, och det är svårt att ta hans ord för det. Många minns Morgan Freemans berömda replik från fängelsefilmen Nyckeln till frihet: ”Här är vi alla oskyldiga”. Detta skapar en tröstlös ensamhet för de som faktiskt är oskyldiga, där inte ens vänner och familj tror på honom.

Men just här i Sverige är situationen ännu mer oklar, eftersom det nu finns stora otydligheter om exakt vad en våldtäkt är. Speciellt rör detta förledet ”våld-”. För 30 år sedan omfattade nio av tio våldtäkter våld, idag är det knappt en tredjedel. Och även då är det vanligtvis mycket milt våld, som att gärningsmannen pressat ned kvinnan med sin kroppsvikt eller hållit fast henne i armarna. Den klassiska överfallsvåldtäkten är sällsynt, förutom i allmänhetens bild av vad en våldtäkt är.

Delvis är denna förändring avsiktlig. Främst gäller detta den lagändring som trädde i kraft i juli 2018: ”samtyckeslagen”. Rent juridiskt betyder den att våldtäkt nu bygger på frånvaro av frivillighet, snarare än närvaro hot eller våld. ”Hon sa inte nej” duger därmed inte längre som ursäkt i en våldtäktsrättegång – det finns en plikt att försäkra sig om samtycke.

Inte heller kräver våldtäkt längre penetration med penis. Istället räcker det med något som är ”jämförbart” med ett samlag, vilket exempelvis ett finger anses vara. Detta har lett till en del märkliga konsekvenser, som att en tonåring som frivilligt hånglat med en flicka men sedan satt in sitt finger i slidan kan dömas för våldtäkt. Straff? Tre års fängelse och 215 000 kronor i skadestånd. I det specifika fallet sänkte dock Hovrätten sedan detta till fyra månaders fängelse för ”oaktsam våldtäkt” och 165 000 i skadestånd.

Dessa lagändringar och lagtolkningar har skapat ett gap mellan juridisk våldtäkt och vad de flesta svenskar skulle anse vara våldtäkt. Detta betyder att det nu finns två sätt en våldtäktsdom kan vara felaktig. Först kan den vara felaktig på grund av bristande bevisning, på så vis att det är högst oklart om den dömde faktiskt är skyldig. Eller så kan den vara felaktig på grund av att den beskrivna handlingen inte bör anses vara våldtäkt i moralisk mening.

Särskilt den andra kategorin är besvärlig, då bedömningen oundvikligt blir subjektiv. Det finns ju – tydligen – de som tycker det rimligt att döma en överivrig gymnasist till tre års fängelse och 215 000 i skadestånd och en livslång status som våldtäktsman, men det lär inte vara särskilt många. En enkel ursäkt eller en örfil hade varit mer passande. Kanske följt av fortsatt hångel.

Ytterligare ett problem är att samtyckesfall är mycket svårtolkade, eftersom de handlar om kvinnans upplevelse snarare än faktiska handlingar. Låt oss ta ett urtypiskt exempel: En man och en kvinna har sex. Kvinnan säger inte nej utan är passiv. Ändå anser hon att han borde ha förstått från hennes kroppsspråk att hon egentligen inte ville.

I detta fall finns det två nästan obesvarbara frågor. Först – märkte mannen faktiskt att hon inte ville? För det andra – hur klandervärd är mannen? Rent juridiskt är det alltid mannens (initiativtagarens) fel om han missar eller misstolkar signaler, hur svaga dessa än är. Men många skulle nog ha förståelse för att sådant kan ske i stundens hetta. Särskilt som en del i en längre sexualakt, och om alkohol är inblandat. Detta betyder att de fall där det är tveksamt om de rent moraliskt bör klassas som våldtäkt också har det sämsta bevisläget.

Bevisningen är sällan stark i våldtäktsmål. I Brå:s rapport framgår att i 28 procent av alla fällande våldtäktsdomar så finns ingen teknisk bevisning överhuvudtaget. I ytterligare 52 procent av fallen finns viss teknisk bevisning, som skador, drogtester, inspelade larmsamtal eller ursäkter via sms. Relevansen av sådan bevisning är ofta låg, då rättstvisten oftast handlar om sexet var frivilligt eller ej. Tillsammans betyder det att i 80 procent av fällande domar så finns det bara svag bevisning att stötta upp vittnesmålen. Det handlar om ord mot ord, där kvinnan vanligtvis är uppbackad av stödvittnen som berättar att hon berättat för dem om våldtäkten.

Jag har läst ett stort antal våldtäktsdomar. Vissa är sådana som har skickats till mig av mödrarna i nätverket Mannaminne, men de flesta är de våldtäktsdomar som föll i Stockholms tingsrätt under 2024. Få av dem var i min mening ”utom rimligt tvivel” – ofta definierat som att det ska vara i princip uteslutet att åklagaren har fel. Ibland specificeras detta till 98 procents säkerhet. Rent subjektivt bedömde jag sju av tio som högst tveksamma, antingen på grund av osäkerhet eller att gärningen inte borde klassas som våldtäkt, eller båda två.

Antalet åtal per anmäld våldtäkt har sedan 2018 ökat från 7 procent och sedan växlat mellan 11 och 13 procent. Detta är en förbättring med 60 – 90 procent. Beror detta på lägre beviskrav? Värt att betänka är Brå:s rapport från 2019 (2019:9), Våldtäkt från anmälan till dom, i vars pressmeddelande slutsatsen summeras: ”Det är inte möjligt att kraftigt öka andelen anmälda våldtäkter som leder till åtal och fällande dom – oavsett hur bra polis och åklagare arbetar”. Om det inte finns några bevis att hitta hjälper det inte med bättre polisarbete. Nu har man trots det lyckats med det som 2019 bedömdes som omöjligt.

Sedan samtyckeslagen infördes år 2018 faller ungefär 370 våldtäktsdomar per år. Det betyder att antalet dömda nu närmar sig 3 000. Enligt min bedömning är en majoritet av dessa dömda på svaga bevis, eller för sådant som inte skulle klassas som våldtäkt av vanlig medborgare. Hur många av de som är dömda på svaga bevis som faktiskt är helt oskyldiga är tyvärr svårt att besvara. Men även med försiktiga och optimistiska siffror betyder det att hundratals män – kanske redan över tusen – felaktigt dömts till fängelse.

Det är omöjligt att ha ett rättssystem där ingen döms oskyldig. Det enda sättet att uppnå detta höga mål vore att inte döma någon överhuvudtaget. Det är inget alternativ. Vi måste alltså göra en avvägning om hur många oskyldigt dömda vi är villiga att acceptera för att döma ett visst antal skyldiga, och sedan dra en gräns.

Det är dock tydligt att vårt rättssystem har hamnat på fel sida om denna gräns – åtminstone om hundratals oskyldigt dömda inte anses acceptabelt.

Följ Jakob Sjölander på Substack HÄR