En polisman mördas brutalt i Köpenhamn. Bara dagar senare ljuder ramsan ”Hela Malmö hatar polisen” genom Malmös gator. Scenen utspelar sig samtidigt som svensk polis skyddar demonstrationen och försvarar deltagarnas grundlagsskyddade rätt att uttrycka sina åsikter. Kontrasten kunde knappast vara större.

Detta handlar om mer än ett slagord. Det handlar om en farligare trend som under lång tid vuxit fram i västerländska samhällen. I delar av vänstern har polisen allt oftare beskrivits som en maktstruktur snarare än som en rättsstatlig institution. Uniformen har gjorts till en symbol för förtryck, misstänkliggörande och strukturell orättvisa.

I USA fick detta sitt tydligaste uttryck i slagord som ”Defund the Police”. I europeiska storstäder har samma idévärld fått andra uttryck, ofta genom kampanjer mot gränskontroller, kriminalvård, ordningsmakt och rättsstatens tvångsmedel. Budskapet varierar, men grundtonen återkommer: lag och ordning framställs som ett hinder snarare än som en förutsättning för frihet.

Det är här Malmö blir mer än Malmö. När unga aktivister ropar att de hatar polisen hör vi ekot av en internationell idéutveckling. Vi hör en politisk kultur där misstro mot rättsstatens institutioner blivit identitet. Vi hör resultatet av åratal av språkbruk där polisen beskrivits som ett problem i sig, snarare än som det yttersta skyddet för den laglydige medborgaren.

Saklig kritik av enskilda ingripanden stärker rättsstaten. Generaliserat förakt för en hel yrkeskår försvagar den.

Varje demokrati bygger på några få grundläggande institutioner. Domstolarna skipar rättvisa. Polisen upprätthåller lag och ordning. Räddningstjänsten räddar liv. Dessa institutioner bär samhället långt innan partipolitiken tar vid. De förtjänar granskning, höga krav och ständig utveckling. De förtjänar också respekt.

Därför blir vänsterblockets tystnad så allvarlig. Den största besvikelsen handlar inte om några ungdomar som ropar slagord. Den handlar om den moraliska frånvaron från politiska ledare som borde förstå vad som står på spel. När en polisman nyligen mist livet under brutala omständigheter och människor bara dagar senare marscherar genom Malmö med budskapet att de hatar polisen, då kräver situationen ledarskap. Då kräver situationen att ansvarstagande politiker reser sig och säger: hit går gränsen.

Den rösten har varit svår att höra. Demokratin bygger på mer än valresultat och parlamentariska majoriteter. Demokratin bygger också på ett gemensamt ansvar att försvara de institutioner som bär samhället. Just därför vilar ett särskilt ansvar på varje parti som vill regera Sverige. Ett tydligt försvar för rättsstaten borde samla hela det demokratiska fältet, oavsett ideologisk hemvist.

När den markeringen uteblir uppstår ett moraliskt vakuum. Där växer föreställningen att hat mot polisen ryms inom den politiska gemenskapen. Ingen behöver uttala sitt stöd för att bidra till den utvecklingen. Tystnaden räcker. Frånvaron av tydliga gränser blir i praktiken en signal om att frågan saknar betydelse.

Malmö känner bättre än de flesta svenska städer till priset för svag respekt för rättsstaten. Gängkriminalitet, sprängningar och skjutningar har under många år satt sin prägel på stadens utveckling. Just därför borde varje angrepp på polisens legitimitet mötas av ett enat försvar från hela det demokratiska Sverige.

Polisen står mellan den laglydige medborgaren och den som använder våld. Polisen möter beväpnade gärningsmän, rycker ut till misshandlade kvinnor, söker försvunna barn och ingriper när andra flyr. Det uppdraget kräver mod, disciplin och ett starkt demokratiskt mandat.

När människor ropar att de hatar polisen handlar det därför om mer än en provokation. Det handlar om synen på samhällets fundament.

Historien dömer sällan en generation efter vilka slagord som ropades på gatorna. Historien dömer den efter vilka människor som reste sig och drog en moralisk gräns. Ledarskap visar sig när priset för att tala är högt. Tystnad blir ett ställningstagande när samhällets grundläggande institutioner angrips.

Just därför handlar frågan inte längre om en demonstration i Malmö. Den handlar om vilket moraliskt ledarskap Sverige förtjänar.