Det finns en blind fläck i den europeiska debatten om islam, integration och samhällsförändring. Den uppstår inte av brist på information, utan av ovilja att ta in det som faktiskt sägs. Föreläsningar, debatter och predikningar ligger öppet tillgängliga. De är inspelade, spridda och kommenterade. Ändå behandlas de som om de saknade betydelse.

Mohammed Hijab är ett tydligt exempel. Han är inte en perifer figur i ett digitalt hörn, utan en av de mest inflytelserika muslimska opinionsbildarna i Storbritannien. Med omkring 1,3 miljoner prenumeranter på YouTube och runt 500 000 följare på X har han en räckvidd som vida överstiger de flesta politiker, akademiker och ledarskribenter. Hans publik består till stor del av unga män. Hans genomslag är reellt.

Det han för fram sker inte i kod eller i slutna rum. Budskapet är offentligt och konsekvent. Hijab talar om Koranens stridsverser som konkret vägledning. Han beskriver våld, halshuggning och dödande i religiösa termer och placerar handlingen i ett moraliskt system där lydnad mot Gud ges företräde framför andra lojaliteter. Martyrskap och självmordsvilja beskrivs som strategiska tillgångar i konflikt. Den som är beredd att dö har, enligt honom, ett övertag.

Samtidigt talar han om Europas muslimer som ett kollektiv med växande makt. Ett demografiskt block som omgivande samhällen måste förhålla sig till. När han varnar för ”konsekvenser” av att utmana denna grupp görs det inte i försonande ordalag, utan i termer av styrkeförhållanden och framtida inflytande.

Detta är inte lösryckta citat. Det är ett sammanhängande budskap. Och det delas av långt fler än Mohammed Hijab.

I den västerländska debatten placeras detta ofta under etiketten ”islamism”, som om det rörde sig om en extrem avvikelse från religionen. Den beskrivningen fungerar främst som ett lugnande filter. I Hijabs egen framställning finns ingen sådan åtskillnad. Han beskriver sin hållning som klassisk, ortodox och teologiskt korrekt islam. Det är inte han som är extrem, menar han, utan de muslimer som kompromissar med sekulära samhällen.

Just därför är hans genomslag viktigt att förstå. Hijab framstår inte som en radikal outsider, utan som en religiöst konsekvent röst. Han betonar gång på gång att han säger det som gäller för en troende muslim. Och han är inte ensam. Liknande budskap återkommer hos andra predikanter och debattörer med stora plattformar, ibland med ännu större lokal påverkan.

Budskapet till unga muslimer i Europa är tydligt. Religiös lojalitet ges företräde framför nationell. Lagar och normer värderas utifrån teologiska kriterier. Moralen betraktas som fast och given. Tiden uppfattas som en allierad.

Allt detta sker öppet.

Ändå präglas Europas reaktion av passivitet. Diskussionen reduceras ofta till frågor om arbetsmarknad, inkludering och tonläge. Få vågar tala om ideologi, makt och konkurrerande samhällsordningar. Rädslan för konflikt väger tyngre än viljan att förstå vad som faktiskt sägs.

Jämförelsen med andra delar av världen är avslöjande. Samhällen som möter idéer med ambition att ersätta den rådande ordningen reagerar tydligt och resolut. De betraktar sådana idéer som ett hot mot den egna civilisationens fortlevnad.

Europa gör något annat. Man lyssnar utan att höra. Man ser utan att dra slutsatser.

Detta kräver inga hemliga källor. Det kräver uppmärksamhet. Föreläsningarna finns där. Resonemangen är dokumenterade. Orden är uttalade.

Det som formas nu är nästa generations världsbild.

SE ÄVEN: REPLIK: Det är farligt att sudda ut gränsen mellan islam och extremism

Frågan är kanske inte om detta beror på okunskap eller illvilja. Frågan är hur länge Europa kan fortsätta att blunda – och ändå tro att det saknar konsekvenser.