”This is not our war”. Orden föll i Bryssel den 16 mars 2026 med en självklarhet som förtjänar eftertanke. “This is not Europe’s war.” Uttalandet fälldes av Kaja Kallas, Europeiska unionens högsta representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik samt vice ordförande i EU-kommissionen. Det är ord som kan visa sig bli kostsamma för Europa.

Hormuzsundet utgör en av världens viktigaste energipulser. Omkring 20 procent av världens oljetransporter passerar genom denna smala passage varje dag. Av detta flöde går ungefär hälften vidare till europeiska marknader, direkt eller indirekt. Det innebär att omkring 10 procent av världens oljehandel har avgörande betydelse för Europas energiförsörjning. När flödet störs stiger priserna omedelbart. Företag påverkas, hushåll pressas och hela ekonomier försvagas.

I detta läge framstår Europas hållning som strategiskt svårförståelig. Samma ledare som under många år har beskrivit Iran som ett hot väljer nu att inta en position på avstånd. Sanktioner har införts, analyser har presenterats och hotbilden har erkänts. När situationen kräver praktisk handling uppstår en tydlig skillnad mellan analys och ansvar.

Principen om fred genom styrka har länge varit en grund i västlig säkerhetspolitik. Stabilitet skapas när avskräckning fungerar och när motståndare förstår att kostnaden för aggression blir hög. Denna insikt har burit Europa genom decennier av spänningar. Under senare år har budskapet åter lyfts fram, bland annat vid säkerhetskonferensen i München, där behovet av europeisk styrka betonades tydligt. Ändå återstår ett glapp mellan insikt och agerande.

Historien ger ett perspektiv som är svårt att bortse från. Efter andra världskriget låg Europa i ruiner. USA valde att investera enorma resurser i återuppbyggnaden. Marshallhjälpen gav nytt liv åt ekonomier som saknade både kapital och stabilitet. Samtidigt etablerades en säkerhetsstruktur där amerikanska resurser och amerikanska soldater utgjorde ryggraden. Under kalla kriget stod USA för över 70 procent av Natos försvarsutgifter.

Den ekonomiska obalansen består än i dag. USA:s försvarsbudget uppgår till omkring 850 miljarder dollar per år. Europas samlade försvarsutgifter ligger avsevärt lägre, trots en jämförbar ekonomisk tyngd. Sedan 2014 uppskattas Europas underskott i förhållande till Natos mål till över 800 miljarder dollar. Det är resurser som aldrig satsades på den egna säkerheten.

Denna ordning skapade förutsättningar för Europas utveckling. Sociala system byggdes ut, välstånd ökade och politiska institutioner stärktes. Samtidigt minskade de militära satsningarna i många europeiska länder. Säkerheten uppfattades som given. Ansvar försköts över Atlanten.

Dagens situation visar konsekvenserna av denna utveckling. Europa har kapacitet, ekonomi och teknologisk nivå som möjliggör ett större ansvar. Ändå präglas besluten av försiktighet och avståndstagande. När USA efterfrågar stöd i en fråga som direkt påverkar europeiska intressen, möts det av återhållsamhet.

USA:s reaktion blev tydlig. President Donald Trump uttryckte en påtaglig besvikelse och formulerade ett budskap som saknar omskrivningar: “We will remember this.” Det är en signal om hur relationer värderas över tid och hur framtida prioriteringar kan komma att formas.

Frågan för Europa handlar därför inte enbart om att undvika krig. Den handlar om att förstå vilka intressen som står på spel och vilka allianser som bär dessa intressen. Energiflöden, säkerhet och ekonomisk stabilitet hänger samman. Ett Europa som vill uppfattas som en strategisk aktör behöver agera i linje med denna verklighet.

Uttalandet från Bryssel illustrerar en hållning som riskerar att försvaga Europas position. Historien visar vad som krävs för att bygga stabilitet. Nutiden ställer krav på att denna insikt omsätts i handling.

Europa står inför ett vägval. Jag hoppas att Europa aldrig behöver höra USA svara med samma ord: “This is not our war.”