Det mest talande i Carl Bildts förvandling är hur han gått från att vara en politiskt tung gestalt – en som bar Sveriges utrikespolitik i ryggraden – till att i dag framstå som en digital bollkalle, alltid redo att springa efter nästa narrativ på X. Flaggorna, som en gång var små markörer i en större analys, har blivit själva analysen. Orden är sekundära; reflexen primär.

Men problemet är inte flaggorna – det är blindheten. Och den blir tydligare för varje månad som går.

SE ÄVEN: Gustavsson: Moderaterna bör ställa ut Carl Bildt på museum

Ett färskt exempel är Bildts påstående att Sverige hanterat invandringen “relativt väl”, att gängvåldet är ett “randfenomen” och att svenskarna “vänjer sig” vid den nya mångfalden. Uttalanden som dessa avslöjar någon som inte längre står förankrad i verkligheten, utan i en elitmiljö där samhällsproblem betraktas på avstånd – som trender snarare än konsekvenser.

Bildt rör sig i de miljöer där den politiska eliten alltid befinner sig – konferensrum, lounger och studiostolar – långt från det vardagsliv resten av landet navigerar i. Från den höjden låter analyserna tillrättalagda, med en underton av att det är folket som ska anpassa sig, aldrig de ansvariga.

Att erkänna utvecklingen som den är vore dessutom att erkänna sitt eget politiska misslyckande. Bildt var en central del av den ordning som möjliggjorde just den migrationspolitik som i dag utgör Sveriges problem. Att nu tala klarspråk vore att kritisera sig själv. Alltså mildras och relativiseras verkligheten.

Samma reflex syns i hans sätt att läsa världen. När han nyligen kommenterade uppgifter om rysk petroleumsförlust genom att skriva “a substantial decline of 🇺🇸 petroleum exports”, var det inte bara ett misstag – det var ett mönster. Berättelsen är färdig innan han läst siffrorna.

Och samma sak såg vi när BBC manipulerade Trumps 6-januari-tal genom att klippa ihop uttalanden som låg över en timme ifrån varandra. Kritiken blev massiv, BBC tvingades backa och chefer fick lämna. Men Bildt reducerade allt till ett lättvindigt “some doubtful editing.”

När SVT och NRK gjort motsvarande dramaturgiska förvanskningar var han tyst. Den gamle Bildt – han som alltid markerade mot ohederliga medier – hade aldrig accepterat det. Att han gör det nu visar hur långt han vandrat från sin tidigare objektivitet.

SE ÄVEN: Holmgren: Carl Bildt – narrativets slav

Ironiskt nog har Donald Trump – trots att han är ett rött skynke i Bildts värld – visat större förmåga att beskriva Europas faktiska läge. Hans utsagor om Europas fallande konkurrenskraft, massmigrationens konsekvenser och eliternas verklighetsflykt ligger ofta närmare det människor upplever än Bildts samtidstolkningar. Trump må vara kontroversiell, men hans lägesbild träffar ibland mer rätt än den europeiska politiska klassens.

Det är därför bollkalle-metaforen fungerar. Den fångar en tidigare statsman som en gång satte tonen, men som i dag springer längs sidlinjen och jagar bollar som inte längre är relevanta. Flaggspelen har blivit ett sätt att ersätta det analytiska djup han inte längre levererar.

Men under satiren finns en allvarlig punkt: Carl Bildts politiska kompass har tappat kalibreringen. Objektiviteten – denna nödvändiga grund för geopolitisk analys – har ersatts av reflexer, prestige och en identitet som tiden sprungit ifrån. Det tragiska är att han inte ser det.

Carl Bildt hade kunnat lämna scenen med värdighet. I stället blev han kvar för länge.