Miljöpartiet har haft ett speciellt inflytande på svensk politik. Stenhårt i sin ideologiska hållning och helt utan ansvarskänsla för Sverige som helhet har de, genom skickliga förhandlingar, lyckats bli en unik och destruktiv kraft. Till exempel migration och kärnkraft är exempel där de orsakar stor skada.

Att Vänsterpartiet haft en mindre destruktiv roll beror främst på att deras inflytande varit begränsat. Hade de kunnat, hade de gärna stökat till mer. Och med Dadgostar har de en ledare som är beredd att köra ”chicken race” med Socialdemokraterna. Hon har redan en gång avsatt en socialdemokratisk statsminister och kräver nu regeringsposter.

Socialdemokraternas tredje satellit är annorlunda. Deras vision – eller kanske utopi – är att vara den sista lilla pusselbiten som krävs för att nå majoritet. Tanken är att Magdalena Andersson ska vara så desperat att bli statsminister att hon säljer ut allt för att få med sig Centerpartiet. På den grunden ska Sverige bli en nyliberal stat och gå ekonomiskt höger om Moderaterna.

Om den mixen kommer att leda till guld, gröna skogar eller massarbetslöshet och dålig ekonomi är inte särskilt svårt att gissa.

För att förvandla detta något instabila gäng till en fungerande regering har Magdalena Andersson en plan. Hon ska i brotts- och migrationsfrågor gå högerut för att plocka tillbaka väljare från SD. Samtidigt ska hon gå vänsterut i ekonomiska och sociala frågor för att blidka interna kritiker och samarbetspartier. C tas så mycket för givna att de egentligen inte har något förhandlingsutrymme alls.

Det är ofta viss avvikelse mellan karta och verklighet. I det här fallet handlar det snarare om en ravin. Sprickan mellan dröm och verklighet växer dessutom – och de som är Magda-moderater, hemvändande sverigedemokrater och liknande riskerar ett bryskt uppvaknande.

När miljöpartisten Gustav Fridolin intervjuades i Svenska Dagbladet för några dagar sedan beskrev han Socialdemokraterna utan förskönande detaljer:

”Jag är orolig för att den socialdemokratiska partiledningen inte förstår att man axlar regeringsmakt för att faktiskt försöka förändra samhället – inte för att man en gång fått regeringsmakten och att den ska vara ens egendom.”

Han borde veta. Han har lagt ner mycket kraft och energi på att förhandla med dem. Men han fortsätter:

”I alldeles för stor utsträckning är S en PR-apparat som följer vinden, snarare än att försöka vända vinden.”

Han understryker att de små partierna har en mycket viktig roll – att fylla det socialdemokratiska maktinnehavet med innehåll. Andersson får vara statsminister, men det är de små som bestämmer.

Det verkar också vara de små partiernas gemensamma uppfattning – oavsett om det är de glada nyliberalerna i C, skogsmullarna i MP eller galningarna i V. Budskapet från dem alla är att deras röster inte är gratis.

Faran med kombinationen av tre kamikazepiloter och en svag regeringschef är att varje gång ett parti ska få något, måste de andra också ha något. Det blir som bråken om vilket barn som fått mest lördagsgodis.

För att göra saken värre har Miljöpartiet fått den gräsliga idén att börja prata politik. De lovar högre bränslepriser och annat skoj. Än så länge har media inte haft fräckheten att ställa Andersson mot väggen, till exempel genom att fråga henne om reduktionsplikten är förhandlingsbar. Men fler sådana frågor kommer – utan att vi får några svar.

När vi ser sådana utspel finns det gott om politiska frågor att dra sig till minnes. Som när Magdalena Andersson mycket tydligt satte ner foten mot Jamal El-Haj. Eller, för att vara mindre ironisk, lät honom löpa amok under lång tid. Ett annat exempel är hur hon böjde sig baklänges för att behaga den politiske vilden Amineh Kakabaveh för att bli omvald. Eller det kraftfulla fördömandet av antisemitismen inom Vänsterpartiet. Eller hur hon hanterade fritidsgårdarna i Botkyrka. Eller spelskandalen. Det går att rada upp exempel.

Andersson är bitvis jättearg. Men hon är dålig på att bestämma – och det börjar hennes omgivning märka, inte minst samarbetspartierna. De vet att hon varken är en Ingvar Carlsson eller en Göran Persson. Andersson löser konflikter genom att ge efter.

Det finns också en djup insikt om att Andersson vill vara statsminister – men har ett svagare intresse för att faktiskt leda Sverige. Titeln är viktig, men visionen om vad som händer sen är desto mer oklar. Så där får gärna samarbetspartierna ta hand om det hon tycker är jobbigt.

När man lyssnar på Andersson är det bra att minnas Fridolins ord om PR-maskinen. Socialdemokraterna vill ha makten – och behålla den. Vad den används till är underordnat.

Läs även: Margot Wallström och antisemitismen