I går var det en tung dag för Socialdemokraterna. Synen på andra människors pengar slog igenom på flera plan, och det är uppenbart att det borde vara mer skamligt att vara sosse.

I det lilla, på det personliga planet, svindlade en socialdemokratisk lokalpolitiker flera miljoner kronor från en fotbollsklubb i Tullinge.

Läs även: S-politiker misstänks ha svindlat miljoner från fotbollsklubb

Men säger någon: Det är bara en person. Sådana finns i alla partier. Visst är det så – alla partier råkar ut för bedragare och rötägg. Det är en del av att vara folkrörelser. Men Socialdemokraterna tycks vara en folkrörelse för och av svindlare.

Eftersom samma syn på andras pengar som fotbollsledaren hade finns även hos Socialdemokraternas partiledning. De ser heller inget problem med att tillskansa sig miljonbelopp. Skillnaden är att när man är tillräckligt stor, åker man inte fast på samma sätt. Och lägger man pengarna i partikassan i stället för i fickan är det annorlunda utom för den som blir av med pengarna.

Timmar efter att fotbollsbedragaren avslöjats meddelade Spelinspektionen att de bötfäller Socialdemokraterna – inklusive SSU och S-kvinnor – med tre miljoner kronor. Skälet: brott mot en lång rad regler kring deras spelverksamhet.

Spelverksamheten har byggt på samma typ av moral som fotbollssvindlaren. Ungefär: ”Det är inte våra pengar, men vi tycker att vi har rätt till dem.”

Socialdemokraterna har länge haft problem och skandaler kopplade till sina spelaffärer. För den som tycker det är orättvist att dra paralleller till politikern som lurade fotbollsklubben: mellan 2014 och 2017 skickade Socialdemokraterna över 8000 personer till Kronofogden för att de inte kunde betala för sina lotter. Man lurade på människor prenumerationer som de inte kunde betala, och sen blev det indrivning.

Många av dessa var äldre eller på andra sätt utsatta människor, som inte lyckades avsluta sina prenumerationer och därför hamnade i skuldfällan. En djup skam för många och utöver att bli av med sina sista slantar, raserades självkänslan. Tänk att ha skött sig hela livet, och så ringer Kronofogden på dörren för att man inte kan betala för en lott Socialdemokraterna lurat på en?

Varje försök att reglera Socialdemokraternas verksamhet har beskrivits som ett angrepp på demokratin. Partiet har hävdat att Tidöpartierna med kirurgisk precision ger sig på deras finansiering. Nu verkar även Spelinspektionen hota demokratin, enligt samma logik.

För Socialdemokraterna är ju demokratins ryggrad – det som bär inte bara demokratin utan även anständigheten, och gör resten av världen avundsjuk på Sverige. Det sägs ibland att alla som dömts för valfusk är socialdemokrater. Det är antagligen en överdrift – några centerpartister har nog slunkit med. Men vilka som har fullständigt dominerat valfusket i Sverige är uppenbart.

På liknande sätt är det med bidrag som frusits på grund av bristande demokratisyn. Efter stora problem tvingades SSU vidta åtgärder. I ett distrikt, Skåne, var bristerna så allvarliga att regionen stoppade bidragen, och MUCF räknade bort medlemmarna i distriktet vid beräkningen av statsbidrag.

Och fusket kring medlemsantalet är återkommande. Sedan 90-talet har SSU regelbundet avslöjats med att blåsa upp medlemssiffrorna för att få mer pengar. Det kanske mest absurda exemplet är när den tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt, då 73 år gammal, upptäckte att han skrivits in som medlem i SSU. I turerna kring fusket tvingades SSU:s dåvarande ordförande Ardalan Shekarabi att avgå. Det hindrade honom dock inte från att senare återkomma i mängder av ledande roller. Fusket var uppenbarligen förlåtet – eller acceptabelt.

Det går att fördjupa sig i fler skandaler, men mönstret är svårt att missa: Socialdemokraterna tycker sig ha rätt till en väldig massa pengar. Hur de kommer in är mindre viktigt – bara partiet får dem.

Socialdemokraterna är utan tvekan Sveriges skickligaste parti på att sätta bilden av sig själva i samhällsdebatten. Hotet mot demokratin kommer inte från partiet som lurat äldre, fuskat med medlemskap, ägnat sig åt valfusk och fått bidrag indragna för odemokratiskt beteende – nej, hotet är alltid de andra partierna. Trots det amoraliska beteendet ser sig socialdemokrater som demokratins väktare. På samma sätt är varje försök att stoppa deras myglande ett anfall på demokratin.

Det märkligaste är ändå hur många socialdemokrater som uppriktigt är stolta. Trots allt partiet har gjort, trots sättet det drar in pengar på. Borde man inte skämmas om man är socialdemokrat?

Mycket vill ha mer och Socialdemokraterna förestår att rädda sina inkomster. Förmodligen förvånas ingen över att Magdalena Andersson i går meddelade att hon vill se ett höjt partistöd. Inte heller förvånas nog någon om att partiledare, partisekreterare och andra sitter kvar trots boten. Varför skulle någon som tjänat sitt parti så väl få ett straff för något som i de egna leden inte ses som något fel?

Läs även: Teodorescu-attacken är ett tecken på radikalisering