Läckor har talat om hårt lobbyarbete från framförallt stålbolaget Stegra för att få offentligt stöd i den kommande budgeten. Regeringen måste lära av Northvolt och förstå att det inte kan slösas mer offentliga medel på grön omställning.
Enligt vad som påstås vara de senaste läckorna från budgetprocessen förefaller det som om bidragskranen till stålbolaget Stegra har stängts. Har läckorna rätt så är det kanske för gott, men åtminstone för nu. Möjligen ska man vara försiktig med sitt hopp.
För Stegra kan det innebära stora problem. Kostnaderna för fabriksbygget i Boden sägs uppgå till ungefär en miljard kronor i månaden.
Stegra, tidigare H2 Green Steel, är ännu ett av Harald Mix bolag inom den så kallade gröna omställningen – en omställning som hittills har varit mer av en grön dränering av offentliga medel än en faktisk förändring. Ett av problemen för Stegra är att de inte ser ut att bli så gröna som planerat, vilket har lett till att finansieringen strypts.
I december avslogs en ansökan om 1,65 miljarder kronor från Naturvårdsverket. Ansökan nekades eftersom Stegra beräknas släppa ut för mycket koldioxid. Avslaget var problematiskt inte bara för att bolaget förlorade pengar utan också för att det påverkade en hel kedja av andra offentliga stöd. Det ger en intressant inblick i hur den gröna omställningen ofta fungerar som en rysk docka av offentliga bidrag.
Svenska Dagbladet beskriver kedjan:
”Stödbeloppet från Klimatklivet var inarbetat i företagets kalkyler. Dessutom är pengarna en förutsättning för att få tillgång till andra offentliga stöd, till exempel ett bidrag på knappt tre miljarder kronor från EU:s innovationsfond. Som i sin tur behövs för att företaget ska kunna uppfylla villkoren i det jättelån på ungefär 13 miljarder kronor som statliga Riksgälden har garanterat huvuddelen av.”
Får bolaget sina första pengar faller resten på plats i snabb takt. Och då slipper ägarna skjuta till egna medel. Det offentliga står för kostnaden och bär samtidigt risken – men eventuella framtida vinster hamnar hos ägarna. Praktiskt, eller hur?
Den här modellen, där det offentliga tar en stor risk medan vinsterna går till privata ägare, känns igen från andra bolag där bidragsentreprenören Harald Mix är inblandad – som exempelvis den nyligen konkursade Northvolt.
Även bland Stegras ägare skymtar ett mönster: pensionspengar. Här återfinns både en AP-fond och AMF. Pensionskapital, som ska vara en trygghet efter ett långt arbetsliv, har investerats med mycket hög risk. Stegra kan bli ytterligare en enorm konkurs.
Pensionspengar är intressanta, de ska investeras så att det har en bra utveckling och ger goda pensioner. Däremot ska risken vara begränsad. Samtidigt tenderar de som förvaltar pengarna, i vissa former, att ha ett lite slappt förhållningssätt. Vilket gör pensionsbolag väldigt attraktiva för projekt som Northvolt och Stegra.
Det finns inga rimliga skäl att skjuta till offentliga medel till Stegra. Framför allt inte när de inte är den gröna utopi som har utlovats, utan snarare ser ut att bli en av Sveriges största utsläppare. Då saknas varje argument för fortsatt stöd.
Bolaget tycks på många sätt likna Northvolt. Det är en medial älskling, uppbackad av en stark PR-avdelning, vilket gör att den journalistiska granskningen blir svag. Den som ifrågasätter Stegra möter betydligt större motstånd än en journalist som granskar H&M, Ikea eller Volvo.
Risken är uppenbar att detta kommer slå tillbaka. När pengarna börjar sina och finansieringen blir svårare kommer kritiken att växa. Frågor om varifrån malmen, elen och andra resurser ska komma kommer att ställas – tätt följda av frågor om framtida kunder och marknadsmöjligheter.
Man ska alltid vara försiktig med att använda skattemedel, pensionskapital och liknande som riskkapital i högriskprojekt. Men i fall som Stegra måste man vara extra försiktig, eftersom risken är så extremt hög.
Därför måste regeringen stå fast vid vad som ser ut att vara deras beslut och säga nix till Mix. Det blir inga fler bidrag – skattebetalarna har fått nog.
