Socialdemokraterna talar gärna om att ”ta tillbaka kontrollen”. Men verkligheten bakom dessa ord är något helt annat – socialiseringar, sammanbrott och ideologisk dumhet. I Stockholm ser vi nu resultatet: en ambulans till hundratusentals människor, stängd specialistvård och en politisk arrogans som offrar både hälsa och kompetens för att få en ideologiskt styrd vård. Det är bara början eftersom det är långt fler områden där kontrollen ska tas tillbaka.
En central del av Socialdemokraternas politik, om de får makten efter nästa val, är att ”ta tillbaka kontrollen” – eller, med deras egna ord, ”ställa verksamheter under demokratisk kontroll”. Det är vackra omskrivningar för vad som i praktiken handlar om att förstatliga och socialisera.
Bara politikerna får makten, så löser sig allt – menar de. Att de ofta saknar både relevant utbildning och praktisk erfarenhet spelar ingen roll. Ideologi väger tyngre. Har man bara gått på tillräckligt många medlemsmöten i Socialdemokraterna, så tycks det numera räcka som kvalifikation. Åtminstone verkar många tro det.
Konsekvenserna av detta ”återtagande av kontrollen” ser vi redan i de regioner och kommuner där Socialdemokraterna styr. Ett talande exempel är Region Stockholm, där ambulanstrafiken i tisdags var nere på en enda ambulans för hela område city – ett område med flera hundratusen invånare. Andra distrikt kan visserligen skicka in ambulanser vid behov – om det finns några lediga.
Skyddsombudet Emil Skoglund beskriver i Aftonbladet situationen som direkt livsfarlig. I en intervju med TT säger han att det är det värsta han sett under sina åtta år – till och med värre än under pandemin.
När vänsterstyret tillträdde efter förra valet började man genast ”ta tillbaka kontrollen”. Ambulanserna lyftes fram som en viktig del av demokratin. Att det fanns tillräckligt många ambulanser verkade däremot inte vara lika viktigt som att politikerna fick kontrollen över dem.
Sänkta ingångslöner och försämrad arbetsmiljö var delar av det som gjorde att personal slutade och rekryteringen blev allt svårare. Personalkrisen blev akut.
Enligt Svenska Dagbladet är 16 arbetspass nästa helg ännu obemannade. Personal kallas in från semestrar för att täcka upp.
Det moderata regionrådet Kristoffer Tamsons kallar det ett haveri. Socialdemokraterna är försiktigare i sina ordval – kanske för att det är de som bär ansvaret. Regionrådet Talla Alkurdi medger att situationen ”inte är bra”. Ett milt uttryck för ett sammanbrott.
Men den ”demokratiska kontrollen” är i alla fall starkare.
Talla Alkurdi har nu beslutat att lämna regionpolitiken. Inte på grund av fiasko, utan – enligt henne själv – för att hon med stor kraft och motivation har ”förbättrat den svenska välfärden”. Det känns tryggt för henne att lämna över.
Kanske är det ett exempel på att ”the only way is up” – men mer sannolikt är det ett exempel på total brist på självinsikt. Men det är också ett varsel om att den politik som har drabbat Stockholm kan bli nationell.
Inte bara ambulanser
Ett annat exempel på vad som händer när vård ställs under det som kallas ”demokratisk kontroll”, men som snarare borde benämnas dilettantisk kontroll, är ätstörningsvården. Den har tidigare fungerat väl – delvis i privat regi.
Nu stängs den vården ner. Patienter kastas runt medan man försöker återuppbygga offentlig vård i det vakuum som uppstår när den privata verksamheten elimineras. En vårdform som kräver långsiktigt förtroende mellan läkare och patient kastas över bord.
Tankesmedjan Synaps har intervjuat både personal och patienter. Vittnesmålen är skrämmande. I de värsta fallen bältas unga flickor och sondmatas tills BMI når upp till ”godkänd” nivå. Se gärna Synaps klipp om vården.
När debatten blossar upp svarar politikerna med att kalla vittnesmålen för ”desinformation”. Ideologin krockar med verkligheten – och som så ofta när idealister får makt, slutar man lyssna på både patienter och personal. Det är ju demokratin som ska räddas.
Vården i Stockholm är bara ett exempel. Ett skyltfönster för vad Socialdemokratin har att erbjuda. Förutom att ”demokratisera” vården vill partiet också ”demokratisera” skolan.
Idag går ungefär 420 000 barn i friskolor. Hur dessa barn ska flyttas till kommunala skolor utan kaos är en fråga Socialdemokraterna duckar för – och det är lätt att förstå varför. Om det blir fullständig oreda när man tar över ambulansverksamhet och ätstörningsvård, hur mycket svårare blir det inte att ordna skolgång för hundratusentals elever?
Samtidigt planerar man att genomföra en för samhället omskakande integrationsprocess. Tvångsbussningar av elever och tvångsblandade bostadsområden presenteras som tuffa förslag – men mycket tyder på att förslagen är blodigt allvar.
Det finns en påtaglig risk att Socialdemokraterna vinner statsministerposten i nästa val. Det är klokt att redan nu fundera över vad en sådan valseger innebär – för dig och för din familj, och hur ni kan parera förändringarna.
Läs även: Barn som politiska vapen - ett farligt skifte i svensk politik
