En av de viktigaste modellerna inom spelteori är fångarnas dilemma. Det är en modell som kan ge värdefulla insikter om Sverige i dag.

Modellen togs fram på 50-talet och handlar om två fångar som har gripits för ett brott. Alternativen är enkla: Om båda nekar får de ett lågt straff. Om en tjallar och den andra nekar går tjallaren fri medan den andre får dubbelt straff. Om båda tjallar får båda halvt straff.

Två viktiga slutsatser följer. Den första är att den som vill maximera sin egen nytta bör tjalla – oavsett vad den andre gör går det bättre. Den andra, och större, slutsatsen är vinsten av tillit. Om båda litar på varandra och tar risken att förlora, då får man maximalt utfall.

Översätt detta till Sverige – och egentligen hela västvärlden – där tilliten i samhället länge varit hög men nu rör sig nedåt. Allt fler fickor präglas av mycket låg tillit.

Dessa fickor ser olika ut. Det kan handla om grupper från länder där tilliten traditionellt är låg, svenskar i utanförskap eller människor som blivit svikna av samhället. Polisen kanske aldrig kom när man ringde. Sjukvården hjälpte inte. Eller något liknande. Men känslan av att samhället inte är på din sida finns där.

Enligt SOM-institutet, via Sören Holmberg och Bo Rothstein, saknar cirka 30 procent av vuxna svenskar tillit – alltså ungefär en tredjedel. Det är en betydande del av befolkningen.

Tillit är samhällets smörjmedel, nästan som guld, som minskar kostnaderna i alla typer av transaktioner. Det kan handla om att man inte behöver dubbelkolla uppgifter vid en anställning, att man litar på vågen i matbutiken eller på datummärkningen på varor. Tillit gör det enklare, billigare och frigör tid till vettigare saker än att hela tiden misstänka fusk.

Ju högre tillit i ett samhälle, desto lättare blir det att anställa, göra affärer och få vardagen att fungera. Tillit är helt enkelt en grundförutsättning för att samhället ska fungera.

Men angreppen på tilliten är många. Det är skatteslöserier, pengar som går till orimligheter och mycket annat.

Bidragsbrotten är ett tydligt exempel. Felaktiga bidrag och bidragsfusk kostar skattebetalarna runt 20 miljarder kronor per år – tusentals kronor per skattebetalare.

Nivån på fusket har skjutit i höjden. Mellan 2008 och 2021 ökade det med 133 procent – en dramatisk ökning på kort tid.

De 20 miljarderna hade kunnat gå till sjukvård, pensioner, skattesänkningar eller andra samhällsnyttiga ändamål. I stället hamnar de i fickorna på kriminella. Det är provocerande nog, men det finns också en större dimension.

För det innebär att fungerande ekonomisk verksamhet tyngs av en helt onödig skattebörda. Dessutom krävs en kontrollapparat för att stoppa fusket – och den kostar både pengar och tid. Privatpersoner drabbas också: fler blanketter, fler frågor, fler kontroller. Kostnaderna rullar vidare genom systemet.

Där man förr kunde skriva ”på heder och samvete” krävs nu omfattande kontroller. Tilliten eroderas. Och det är tydligt att några få kan orsaka stor skada.

I ett större perspektiv riskerar detta att underminera hela samhället. När fler fuskar och inte gör rätt för sig förlorar de skötsamma lusten att betala för kalaset.

Frågan blir självklar: Varför ska jag betala skatt när pengarna ändå inte går till att hjälpa dem som verkligen behöver det?

Den politiska vägen i dag är destruktiv. I stället för att slå hårt mot fuskarna, eller de som på andra sätt skadar tilliten, slår man ofta i den andra änden: höjda skatter och hårdare krav på de som redan gör rätt.

En rimligare väg vore motsatsen – att se till att skatterna används ansvarsfullt, att tilliten upprätthålls och därigenom göra det rimligt och meningsfullt att betala skatt. Annars blir det allt mer en känsla av orättvisa – eller rentav stöld.

Sverige har länge haft en unik tillgång i form av hög tillit. Men det är en bräcklig tillgång. Ju fler som saknar tillit och i stället försöker sko sig, desto snabbare bryts den ned. Och att bygga upp den igen tar mycket lång tid.

Läs även: