EU verkar ha bestämt sig för att steg för steg underminera sitt eget folkliga stöd. Ambitionen tycks vara både målmedveten och omedveten. Från och med den 7 juli i år måste nya bilar ha en kamera som filmar föraren medan man kör. Bilen måste dessutom vara utrustad med nödbroms. En kamera som filmar dig när du kör är motiverad med trafiksäkerhet – men det är politiskt förtroende, inte trafik, som riskerar att krascha.

Ingen väljare drömmer om att bli filmad i bilen. Ändå är det dit politiken rör sig. Varför drivs de här frågorna?

Det kommer att filmas och pipa för att varna om man inte kör trafiksäkert. EU påstår att det kommer att rädda 25 000 liv och 140 000 skadade fram till 2038. Men varje pip är en påminnelse om vart EU är på väg.

Kan någon säga att detta är något som gör att man blir mer positiv till EU? Ett undantag är förmodligen en journalist på DN, Jonas Fröberg, som tror att det kommer att få stor betydelse. Det är inte förvånande att han arbetar just på DN.

Stor är uppenbart ett ord med många betydelser. Eller så menar han flera saker samtidigt. Risken är ju att ilskan mot EU påverkas avsevärt mer än trafiksäkerheten. Att effekten på trafiksäkerheten skulle bli enorm är tveksamt. Men det visar på en märklig utveckling där EU som började med fri rörlighet nu installerar kameror i bilarna.

Däremot finns en annan risk. Mycket av den oro som finns för integritetskränkningar rör EU – att EU ska börja samla in informationen. Även om det är långt ifrån osannolikt finns en långt värre fara. Vad tror folk att kinesiska biltillverkare kommer att göra med informationen som de samlar in? Idiotiska regler har gjort att integritetsfrågan inte längre bara handlar om EU utan även om Kina.

Integritetsfrågan blir allt mer akut, och EU möter mer och mer motstånd men mobiliserar. Metoden för att trycka till folket är bekant. EU-parlamentet röstade nej till att låta techbolag skanna privata meddelanden – två gånger. Ändå kördes frågan igenom en tredje gång, nu med kryptering undantaget som plåster på såren. Nästa gång frågan gäller inloggningskrav för sociala medier eller porrsajter lär manuset se likadant ut: rösta tills det blir rätt svar. När kommer EU acceptera att man ger dem fingret? Bryssel verkar inte förstå att det inte är folket utan förslaget som är problemet om man måste rösta flera gånger.

Med risk för att ge EU vansinniga idéer: borde inte kameror i alla hem göra underverk för bekämpning av brott – allt från inbrott till våldsbrott skulle få bättre bevisläge? Det går säkert att installera mikrofoner som lyssnar och automatiskt skriver ut böter. Kanske ett krav på klockor att de ska ha inbyggd alkomätare? Visst är det att dra det till sin spets, men vem hade för ett par år sedan trott att vi skulle ha en sådan här övervakning?

Vem som vill ha den här politiken är obegripligt. Jag kan inte minnas att jag har träffat en enda person som drömmer om att alltid vara övervakad. Likväl driver organisationer som borde existera för att verkställa folkviljan igenom sådant här.

Här finns ett mönster EU vägrar se. Varje ny övervakningsåtgärd gör unionen mer överstatlig – och mindre omtyckt. De två hör ihop. Men Bryssel fortsätter bygga makt som om förtroendet var en oändlig resurs att ta av. Det är det inte. Tanken på EU som en överstatlig storebror är inte tilltalande för någon utanför Bryssel. I politiken byggs förtroende upp genom frivillighet medan övervakning bara kräver förordningar och direktiv.

Den verkliga frågan är kanske inte varför reglerna finns, utan vem som egentligen vill kännas vid dem. Vilken minister går hem till sina väljare och skryter om att ha drivit igenom krav på kameror riktade mot bilförare? Förmodligen ingen. Ändå fortsätter reglerna att produceras i Bryssel, som om de saknade politiska föräldrar. Alla medlemsstater har veto, varför säger de inte ifrån?

Varför de här dumheterna släpps igenom övergår mitt förstånd. Både EU och regeringar måste förlora stöd om det blir känt vilka politiker som stödjer sådana här dumheter.

Från EU:s sida borde man förstå att de här dumheterna är ett effektivt sätt att inte bara reta upp medborgare utan väcka långt starkare känslor. Bredden i angreppet gör dessutom att allt fler förenas i motståndet mot överstatligheten.

EU började som en fantastisk tanke: att underlätta flödet av framför allt människor, varor och kapital. Den biten har skänkt Europa ett enormt välstånd, men EU vill inte stanna där. Den nya riktningen är allt mer av kontroll och övervakning än att skapa välstånd.

Ingen minister åker hem, möts av folkets jubel och firar det här. Det borde vara den enda varningsklocka EU behöver. Men sorgligt nog är frågan om någon i Bryssel fortfarande lyssnar på folkets ilska. Det gamla EU var lätt att älska. Det nya blir allt svårare att försvara.

Läs även: Karolinska har råd med allt utom moraliskt ledarskap

Följ mig gärna på X/Twitter