I Agenda vägrade Magdalena Andersson svara på frågan om Vänsterpartiet är välkommet i en regering. Den strategiska tystnaden är talande – men det borde vara varje journalists uppgift att få fram svaret.
I söndagens Agenda frågades Magdalena Andersson ut. Det mest anmärkningsvärda var att hon duckade regeringsfrågan. Ett år före valet kunde Andersson inte svara på den enkla frågan om Vänsterpartiet är välkommet i en regering eller inte.
– Jag sitter inte ett år före valet och förhandlar om ministerposter i tv, säger hon i stället för att ge ett besked.
Att hon skulle sitta och förhandla fram vem som får vilka poster och hur många ministrar varje parti får i tv med en reporter ett år innan valet är förstås orimligt. Ingen vet ens om hon får uppdraget att bilda regering.
Men sättet att agera är typiskt för Andersson. Hon är nedlåtande i sin ton och framför allt vill hon inte ge något besked till väljarna. Med tanke på hennes historia av att offra allt bara för att få makt är ett besked kanske inte värt särskilt mycket när det verkligen gäller.
Även om Andersson inte går att lita på, ger ett besked ändå något att diskutera och en möjlighet för andra partier att ta ställning. Kan Centern sitta i samma regering – eller ens stödja en regering – som inkluderar ett parti med stora problem med rasism och ett ungdomsförbund som kallar sig kommunister?
Partiets vice ordförande, Ida Gabrielsson, har sagt: ”Jag kallar mig kommunist för att jag tycker att vi har en stolt historia.” Tyvärr har hon aldrig specificerat om det är miljöförstörelsen, fattigdomen, ofriheten eller massmorden hon syftar på.
Gabrielsson är sannolik som minister om Andersson släpper in Vänsterpartiet i regeringen. För många väljare – och för Centerpartiet – vore det välkommet med ett tydligt besked i frågan.
Men inget besked är också ett besked. Eftersom Andersson inte tydligt säger nej, vågar hon inte stänga dörren till Vänsterpartiet. Hon behöver deras röster för att bli statsminister. Därför hoppas hon kunna stänga V ute, men låtsas som om det handlar om att förhandla ministerposter.
Avsaknaden av besked borde också oroa Miljöpartiet. Andersson talar om brett samarbete – i praktiken en illa maskerad flört med Moderaterna om att skapa en bred allians som stänger ute övriga partier från makten. Bland det dummaste en demokrati kan göra är att skapa en allians mellan de två dominerande partierna. Då finns inget tungt parti kvar som kan granska och utmana makten. Själva tanken är dessutom orimlig: varken M eller S skulle acceptera en statsminister från det andra partiet.
Men för Andersson är det viktigast att hålla alternativen öppna. Kan hon få ihop en regering med M löser det problemet. Annars får hon plocka ihop något utifrån valresultatet.
Hon vet också att Vänsterpartiet skrämmer bort väljare. På samma sätt som det finns moderater och liberaler som lämnar sina partier på grund av samarbetet med Sverigedemokraterna, kommer väljare att fly om Vänsterpartiet släpps in i regeringen.
I förra veckan höll Andersson något slags linjetal på YouTube. Hon talade mycket om behovet av starkt och tydligt ledarskap. Men det är svårt att ta hennes kritik mot Tidös ledarskap på allvar när hon inte ens kan välja mellan Moderaterna och Vänsterpartiet.
Läs även: Magdalena Andersson talar om ledarskap – utan att vara en ledare
Mycket av Anderssons position handlar egentligen om något annat. Hon är opportunist. Hon är inte en ledare som kan förhandla fram en lösning med de andra rödgröna och sedan stå fast vid den. I stället höjer hon rösten mot Tidösamarbetets ledarskap så att ingen ska ifrågasätta hennes eget. Och så hoppas hon att valet i bästa fall avgör frågan.
Än så länge fungerar det. Media ställer få frågor om hon är beredd att släppa in V i regeringen och vilka garantier som i så fall skulle krävas. Men inte heller Centerpartiet får särskilt många frågor om Vänsterpartiet. När frågorna börjar ställas blir det jobbigt.
Det är märkligt att det, ett år före ett av Sveriges viktigaste val, accepteras att det inte går att få besked om regeringsalternativen.
Det märkligaste är ändå Vänsterpartiets tystnad. Nooshi Dadgostar har sagt att partiet bara stödjer en regering som Vänsterpartiet själva ingår i. Det borde hon vara tydlig med och påminna om varje gång Andersson vägrar svara. Varje gång en opinionsundersökning räknar in V borde Dadgostar begära en rättelse och säga att V inte stödjer Andersson utan ett löfte om ministerposter.
Just nu är Dadgostar socialdemokratins fem-i-två-ragg.
