Häromdagen stod Magdalena Andersson i Aktuellt – och ljög. Det är kanske inte chockerande i sig, men den här gången granskades hon faktiskt och mötte ett motstånd hon inte är van vid.

Det Andersson fabulerade om var att Region Skåne skulle säga upp 1 000 personer som en del av sina besparingar – något hon lade skulden för på regeringen. Jimmie Åkesson, som hon debatterade med, höll emot. Men Andersson stod på sig.

Region Skånes ordförande, Carl Johan Sonesson, gick ut i sociala medier och bemötte Anderssons påståenden. Sonessons inlägg blev snabbt viralt. Ett dygn efter publiceringen hade det bara på Facebook delats över 6 200 gånger.

Normalt blåser sådant här upp på sociala medier och i mindre medier, men når sällan den breda publiken – och blir därför heller inte en större politisk fråga. För många väljare är det nämligen nyhetsvärderingen från de stora medierna, särskilt Public Service, som avgör vad som uppfattas som viktigt.

Men den här gången blev det annorlunda. SVT plockade upp Sonessons inlägg och började faktiskt granska Andersson. Region Skånes HR-avdelning var mycket tydlig: Sonesson hade rätt. Andersson började då svamla om att det handlade om en prognos – framtagen av hennes partikamrater i Skåne.

Men det finns inte bara prognoser utan det finns ett faktiskt utfall. Och det ser mycket annorlunda ut än det Andersson försökte påskina. De senaste 26 månaderna har Region Skåne sett en utveckling med:

656 nya sjuksköterskor

156 nya specialistläkare

263 nya undersköterskor

58 nya psykologer

Skillnaden talar för sig själv. Särskilt när den ställs mot den gissning Anderssons partivänner kokat ihop. Det är också mycket talande hur Andersson hanterar att bli avslöjad med en lögn. Hon slår ifrån sig, skyller på andra – och gör sig till offer. Hade hennes dumma, dumma partivänner bara räknat rätt, hade hon själv inte behövt ha fel. Hon är inte ansvarig för att ha litat på dem.

Det är ett ynkligt försvar från en tidigare statsminister som nu vill bli statsminister igen. Hon har uppenbart drivit sin argumentation med falska siffror och stått i direktsändning och blåljugit – baserat på en fantasiprognos. Det slående är också hur trygg hon verkar vara i att inte bli granskad, inte bli ifrågasatt, inte bli avslöjad.

Det här är heller inte ett enskilt exempel. Det finns gott om liknande situationer där Magdalena Andersson inte granskats ordentligt – där hon har kommit undan. Partiets hållning till vapen till Ukraina, till Nato, till migrationen, till vem som stängde kärnkraften... Där har det gått bra att ljuga – och sen slinka undan granskning. Det är faktiskt begripligt varför hon både vågar och blir förvånad när hon inte kommer undan.

Granskningen av Anderssons påståenden borde fördjupas ytterligare. Det är inte regeringens fel att regionerna har dålig ekonomi – regionerna har egen beskattningsrätt och gör sin egen budget. Debatten har pågått i över ett år, men medierna har knappt ens försökt reda ut hur systemet faktiskt fungerar.

Läs även: Socialdemokrater och regioner i kris

Dåligt fungerande medier leder till en dåligt fungerande demokrati. Politiker måste granskas – och exponeras när de ljuger. Oavsett vem det är, och oavsett vilka konsekvenser det får.

Magdalena Andersson har ett mycket högt förtroende hos allmänheten. Det är ett förtroende som till stor del bygger på att hon utsätts för en mycket mjuk granskning. Det kommer inte bli några längre intervjuer där hon pressas att förklara varför hon använde påhittade siffror i direktsändning.

Medierna kallar sig den tredje statsmakten och säger att de granskar makten – men granskningen vi såg nu är tyvärr ovanlig. Både för Andersson och för väljarna. Normalt konfronteras hon inte när hon ljuger. Istället lämnas väljarna att själva leta upp informationen.

Det vore onekligen intressant att se vad som skulle hända om Socialdemokraterna granskades på samma sätt som Sverigedemokrater och Moderater.

Läs även: Antisemitiskt skolk från riksdagen