Sverige är ett samhälle byggt på tillit. Det är en ömtålig väv som skapar ett gott samhälle – men också ett skört. Tillit bygger på att var och en tar sitt ansvar och sköter sig. Den vilar på föreställningen att de flesta vill andra väl och agerar med ansvar.

Fördelen med tillit är att man kan bygga ett öppet och nära samhälle. Som medborgare kan man komma nära politiken, kulturen och samhällets institutioner på sätt som skiljer sig från mer slutna samhällen med låg tillit.

Men den tanken – att vi alla får det bättre om vi kan lita på varandra – är i dag under attack. Inte genom ett medvetet försök att slå sönder tilliten, utan tvärtom: de som angriper den ser sig ofta som hjältar, demokrater och frihetskämpar. Det är ett självbedrägeri med höga kostnader för oss andra.

För en tid sedan kastade ett par idioter tomater och lök från allmänhetens läktare i riksdagen. Tre personer dömdes senare för att ha stört en förrättning. Men det verkliga angreppet var inte på utrikesministern – utan på öppenheten. Inte oväntat var det Palestinaaktivister som stod bakom. Nu överväger riksdagen ökade skyddsåtgärder, bland annat en fysisk barriär mot kammaren. Direkt efter händelsen sattes ett skyddsnät upp.

Gårdagens ”aktion”, där några aktivister gav sig på regalskeppet Vasa, är ett liknande angrepp. Två personer hoppade över en avspärrning och höll upp en banderoll mot torvbrytning. Den svenska torvpolitiken kommer inte påverkas det minsta – men det är troligt att framtida besökare kommer att hållas längre bort från skeppet. Nästa gång kanske någon häller ut färg? Då måste museet skydda sig mer. Vi andra kommer längre ifrån historien.

Samma typ av ansvarslöshet ser vi hos den socialdemokratiske riksdagsledamoten Olle Thorell. Han har ställt 256 skriftliga frågor till regeringen – vilket motsvarar ungefär var fjärde fråga som hittills ställts under mandatperioden. Frågorna låter han en AI generera, och enligt honom själv tror han att det finns ett stort intresse för svaren. Det är tveksamt om ens hans mamma orkar läsa dem.

Thorell är inte flitig eller engagerad – han är en pajas som riskerar att sabotera ett system. Ett system som återigen bygger på tillit. Riksdagen har utgått från att ledamöterna har en viss mognad och ett grundläggande ansvarstagande. Det har fungerat – tills Thorell började spamma.

Om han inte skärper sig finns en uppenbar risk att riksdagen kommer behöva införa regler eller begränsningar. Men det är inte det enda problemet. Regeringen måste svara på alla frågor. Det innebär att personalresurser binds upp till att hantera Thorells AI-frågor istället för att användas till mer vettiga uppgifter. Ska staten verkligen behöva avlöna människor för att en riksdagsledamot har upptäckt ett nytt verktyg han inte kan hantera ansvarsfullt?

Hårdast går kanske ändå Palestinaaktivisterna fram. De konfronterar ministrar på väg till och från riksdagen, stör verksamheten utanför byggnaden – till och med när Ebba Åkerlunds pappa intervjuades om minnesmärket över terrorn på Drottninggatan bröt aktivister in och störde. Det finns i princip inget de inte är beredda att sabotera.

Listan skulle kunna göras lång. Men poängen borde vara tydlig: ju fler idiotier folk ägnar sig åt, desto mer måste vi reglera. När dessa olika aktivister river ner gränserna för anständigt beteende, ökar risken för att staten måste ingripa. Museer måste bygga fysiska barriärer. Politiker distanseras från allmänheten. Demonstrationsrätten riskerar att urholkas. Nya regler införs – allt på grund av en liten grupp fåntrattar.

Det handlar i första hand om att dessa aktivister måste förstå vad det är de faktiskt hotar: något mycket större än deras egen sak. De argumenterar inte, och de hjälper inte ens sin egen agenda. Istället angriper de tillit och demokrati. Deras beteende kommer att leda till olika regleringar som slår mot oss alla. De får leka. Vi andra får leva med konsekvenserna.

Det är ett riktigt svineri.

Läs även: Slut på Centerns hattande?