I går var det den 7 oktober. Det borde ha varit en dag för att sörja dem som dog i pogromen för två år sedan. Det borde ha varit en dag för att få hem de som kidnappades då. Det borde ha varit en dag när vi faktiskt hedrade det löfte som gång på gång har givits sedan andra världskriget: Aldrig mer!

Men någonstans gick det fel. Löftet ”aldrig mer” blev ett löfte om att aldrig mer acceptera nazistuniformer. Tanken var ju att vi aldrig mer skulle acceptera hat mot judar. Men det glömdes bort någonstans på vägen. Uniformerna var lättare att minnas.

Dagen för hågkomst kidnappades. Minnet av de döda hamnade i skuggan av att Greta Thunberg, Lorena Delgado Varas och andra aktivister inte kunde hålla sig längre.

Läs även: Två stora demonstrationer i Stockholm – på terrorns årsdag

Lika törstande efter uppmärksamhet som ett rockband som precis återförenats skulle de upp på scenen. Nu och omedelbart. Att vänta en dag till gick inte. Eller så gjorde de det med flit – för att såra.

Hursomhelst blev det vad man kunde vänta sig: en manifestation kryddad av hat. Hamas-apologeter på scenen. En publik som vrålar om global intifada: “Intifada revolution! Eskalera motståndet!”

Vi såg den globala intifadan förra veckan. En synagoga i Manchester anfölls. I den globala intifadan är alla judar måltavlor.

Hatet syntes också i konvojen till Gaza. En solbränd Greta Thunberg iförd en orange t-shirt log i solen – en bild som kunde ha varit idyllisk i ett annat sammanhang. På hennes T-shirt stod det “Decolonization”. Hur man ska få bort de judiska ”kolonisatörerna” från floden till havet finns det nog bara ett enda svar på: de av Hamas utlovade repriserna på 7 oktober.

Det är en tröja som borde ha väckt mer uppmärksamhet i media. Men det är en berättelse som inte passar in – en bit som skaver. Då tittar vi bort i stället för att granska.

Den 7 oktober förändrade Sverige i grunden. Det som en gång var ett slags ”landet lagom” har nu fått en helt ny kultur av aktivism och hat mitt ibland oss. Ett land som brukade kännetecknas av hänsyn och vänlighet har fått en bred strimma av öppet hat.

Hatet är inte bara mot Israel, inte ens begränsat till judar. Det omfattar Israel, judar globalt, regeringar, människor och företag som hjälper – eller antas hjälpa – Israel och judar. Det är en bred attack på samhället.

Självfallet är det inte så att man öppet säger att judar hatas. Säger man i stället ”sionister” tittar folk bort och låtsas som att det regnar.
Det finns ju inga hakkorsflaggor, så vi kan kila hem i höstrusket utan att känna att vi svikit vårt löfte om aldrig mer.

Självbedrägeriet handlar inte bara om att låtsas som att det inte är rasism och att judar hatas öppet igen. Det handlar också om att vi inte vill se hur rörelsen radikaliseras. Hoten och trakasserierna mot folkvalda ses inte som attacker på demokratin utan tolkas som uttryck för frustration.

Aktivistflottan är en annan form av självbedrägeri. Bland aktivisterna odlas en kollektiv känsla av svek. De är lika laddade som fotbollshuliganer på väg till en match. Regeringen svek Thunberg, Delgado Varas och de andra.

Tanken på eget ansvar är bortblåst. Uppmaningarna att inte åka är glömda. Till och med att de själva valde att åka är glömt.
Plötsligt är de offer.

Det mediala upplägget är absurt – nästan minutuppdateringar. Skildringarna är underdåniga och helt utan kritisk blick. Att flottan ljög om att man hade med sig förnödenheter är redan bortglömt.

”Jag skulle kunna prata om de extrema fysiska övergrepp och tortyr vi utsattes för”, sa Thunberg på protestmötet.
Hon skulle kunna prata om det – men märkligt nog vägrar hon berätta. Det är en beprövad metod, lyssnaren får själv gissa och det finns inget som man kan sägas ha ljugit om.

Läs även: Greta Thunberg anklagar Israel för tortyr

Just den 7 oktober är en dålig dag att tala om extrema fysiska övergrepp och tortyr. Det sägs att hon förra gången hon försökte åka till Gaza erbjöds att se filmen med övergreppen och tackade nej. Kanske förstod hon att en intifada inte är en tebjudning.

Men intifadan hyllas. Den hyllas mitt i Stockholm – ett stenkast från riksdagen, men också runt hörnet från platsen där terrordådet på Drottninggatan fick sitt slut. Några dagar tidigare uppstod ett bråk mellan en minister och en ledarskribent på Aftonbladet som tyckte att en Davidsstjärna provocerade.

Gränserna förskjuts hela tiden. För några år sedan skulle halva Sverige ha rasat om en kommun vägrat hissa den samiska flaggan på deras nationaldag. Minoriteter skulle värnas. Nu är stöd för Sveriges judiska minoritet något som provocerar. För många är det en uppfattning man kan ”förstå” – och delar.

Förändringen syns också på andra sätt. En anställd på Länsstyrelsen skriver en försvarsskrift för Hamas. Ett yrke som för många för tankarna till att samla på mynt eller frimärken - inte skriva försvarstal för terrorister.

Som snäll och artig svensk vet man att man inte ska provocera och att man ska respektera starka känslor hos andra. Så de flesta tittar bort – kanske försöker man förstå dem som är så arga. Hatet måste väl ha en rättfärdig orsak? Det kan väl inte komma rök utan eld?
Som så många gånger förr ersätts kunskap med känslor. Förståelse ersätter moral. Framför allt vill väl alla ha fred.

Men Hamas-apologeter, terroristromantiker och hatare biter sig fast och får ett starkare grepp. De blir en fåra i samhället som inte är ett dugg normal – men ändå helt accepterad.

Bråkstakarna utanför riksdagen ses inte som hot mot demokratin. Det är ännu ett exempel på hur både stat och samhälle viker ner sig och sviker. När demonstranter säger att det är provocerande att riksdagsledamöter och ministrar går in och ut genom huvudentrén finns det stor förståelse: de kan väl slinka ut bakvägen? Återigen finns det tysta argumentet att hatarna måste få sitt utrymme och sin frid.

Men när politikerna smiter ut bakvägen tar de med sig mycket. Då offras yttrandefrihet, tolerans, öppenhet, debatt – och mycket annat.

Hela tanken med en demokrati är ju samtal och att enas. Frågan om Gaza borde inte hanteras med hot, hat och våld – inte med störda möten eller grönsaker som kastas på ministrar – utan med samtal.

När vi accepterar att hatet är öppet och mitt ibland oss dör en bit av demokratin. När man har hatmöten mitt i Stockholm har något hänt.
Det hade varit otänkbart för bara några år sedan.

Harvard-forskaren Daniel Schatz ställer på X den enkla men så viktiga frågan:

”Hur kunde vi hamna här – där massmord och terror firas mitt i hjärtat av Stockholm?”

Han har rätt: Hur i h-vete kunde vi hamna här?

Läs även: Hjälporganisationer säger nej till gisslankampanj