I helgen hade Miljöpartiet kongress. Kongressen var i praktiken en upptakt för 2026 där partiet fattade flera beslut som kommer att vara viktiga inför valet och eventuella regeringsförhandlingar.

Konkret är kongressen i det närmaste avgörande för hur MP kommer att agera i eventuella regeringsförhandlingar.

Miljöpartiet, liksom Vänsterpartiet, är tydliga med att de vill ha regeringsposter. Magdalena Andersson är tydlig med att hon vill bli statsminister. Kombinationen är inte särskilt lyckad.

Migrationsfrågan är en av många exempel på varför det är dåligt om Miljöpartiet kommer nära makten. Men det kan lika gärna vara energifrågor, brott och straff eller andra frågor.

Ett av Miljöpartiets beslut var att alla uppehållstillstånd ska vara permanenta. Socialdemokraterna är emot det, men har en intern opinion som är kluven. Det gör att Magdalena Andersson har svårt att stå emot – hon har inte full kontroll över sitt parti.

Andersson lovar i dag att om hon blir statsminister ska det råda en stram migrationspolitik. Det vore kanske att ta i att säga att hon är känd för att alltid stå fast vid sitt ord – något Miljöpartiet är väl medvetna om.

Andersson vill bo i Sagerska palatset. Miljöpartiet vill ha en generös migrationspolitik. Vem som vinner den dragkampen är inte svårt att gissa. Språkröret Amanda Lind säger rakt ut att allt Socialdemokraterna lovar är skrivet i sand:

”S har sagt att man inte ska sätta upp röda linjer.”

Att inte ha röda linjer i en förhandling är farligt. Den Marx som kanske mest inspirerat Socialdemokraterna – Groucho – sa att om man inte gillar hans principer, så har han fler. Det är ungefär vad Lind säger om Socialdemokraterna. Kör de fast för att de har lovat väljarna något, har de alltid andra saker de kan tycka i stället.

Att Miljöpartiet kommer att driva migrationsfrågan hårt är uppenbart. Partiet har som så ofta en väldigt annorlunda syn på världen än många andra. Kanske bättre sagt än nästan alla andra.

– Vi lever i rasismens och högerpopulismens tidsålder, där socialdemokrater tävlar med sverigedemokrater om vem som var emot invandringen först, sade Imaan Muqbil, ordförande för MP i Borås, i talarstolen.

Andra hade kanske sagt att andra världskriget, slaveriet eller de amerikanska Jim Crow-lagarna mer kännetecknade en rasismens tidsålder. Men det är med den inställningen man närmar sig Socialdemokraterna. Om det handlar om en förhandling eller ett lågintensivt krig är oklart – men troligen det senare.

Riksdagsledamoten Annika Hirvonen, som förhandlade migration med Löfvenregeringen efter flyktingkrisen 2015, tycker att ”frågan är extremt viktig”. Man kan nog anta att betoningen ligger på extremt.

För henne är det tydligt: det finns onda människor i Tidöpartierna som har en ”rent rasistisk agenda”, och mot dem står Miljöpartiet. Självbilden tycks vara som om Raoul Wallenberg flyttat in i byn där Asterix och gallerna står emot rommarna.

– Det här är ett av områdena som gör att jag ligger vaken på nätterna inför valresultatet, säger hon till TT.

Det är kanske orättvist mot Magdalena Andersson, men ska hon bli statsminister måste hon räkna med att ge Miljöpartiet ett bud som botar Hirvonens sömnlöshet.

Med tanke på hur kluvet Socialdemokraterna är i migrationsfrågan, men hur enade de är i viljan att sitta i regeringen, är det tydligt hur det kommer att sluta. Andersson vet att himlen inte kommer att ramla ner över hennes huvud. Blir hon statsminister kommer hon att förlåtas för att hon ljög om den strama migrationen.

Hur det går för landet är en annan, mindre viktig, fråga. Och det är det stora problemet. För folket handlar det om hur landet utvecklas – om det finns pengar till vård, pensioner och annat. Det handlar om balansen mellan dem som betalar skatt och dem som lever på andras pengar.

Tar man ett steg tillbaka finns, utöver migrationen, en rad andra frågor som måste lösas mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Varje fråga kan bli ett haveri likt detta. Och Miljöpartiet är ett parti som hellre vill ha gröna skogar åt folket än guld.

Som ett litet körsbär på den bakelsen ligger dessutom Vänsterpartiets krav. Vill man värna välfärden och folkets bästa – ska man noga arbeta för att Tidöpartierna blir omvalda.

För Magdalena Andersson handlar det dock om något helt annat. Det handlar om att få bli statsminister och bo i Sagerska palatset. Folkets ve och väl kan någon annan ta hand om senare.

Läs även: Det är din lön som finansierar socialisternas drömmar

Följ mig gärna på X/Twitter