Det ”gröna” stålbolaget Stegra ser allt mer ut att närma sig sista versen. I samband med ännu en finansieringsrunda avgår Harald Mix som styrelseordförande. Ytterligare ett tecken på att det går åt pipsvängen.

Stål är generellt en produkt med små marginaler. Siffrorna varierar givetvis över en konjunkturcykel, men för 2024 hade den svenska konkurrenten SSAB bara några få procent i vinstmarginal. Intresset från kunder för dyrt grönt stål, som dessutom ska säljas med stor marginal, är litet. Situationen förvärras av att det ofta går lika bra att använda återvunnet stål.

Med det i åtanke framstår Stegras kris som ännu allvarligare. Bolaget bränner omkring tre miljarder kronor i månaden och är sannolikt minst tre år från att börja sälja i större skala. Då har man från idag förbrukat omkring 100–120 miljarder kronor – pengar som blir svåra att räkna hem på en marknad med så små marginaler.

Om marginalen är 10 procent krävs minst 1 000 miljarder kronor i försäljning för att täcka kostnaderna bara för de senaste åren. Vid 5 procent marginal dubblas beloppet till svindlande 2 000 miljarder.

Även bortsett från den svårbegripliga långsiktiga kalkylen är finansieringen akut. De tio miljarder som nyligen tagits in räcker i drygt tre månader, och även den mest optimistiska bedömningen är att produktionsstart sker sent under 2026. De gröna projekten brukar kännetecknas av en påtaglig optimism.

Nationalekonomen Olle Hage vid LTU menar att det är för sent att bromsa:

“Om man har byggt 60 procent kan man inte stanna där. Eller – det kan man, men då ska man vara säker på att det här aldrig kommer bli något”, säger Hage.

I ekonomin finns ett begrepp för det där vansinnet: sunk cost. Det innebär att man inte ska fortsätta förlora pengar bara för att man redan har gjort det. Dumhet ska leda till tillnyktring, inte till mer dumhet. Har man gjort en dålig investering och det framstår som allt mer uppenbart att det kommer att sluta illa, ska man backa.

Stegra är ett tydligt exempel på just det. Det finns en hägring av både nytta och framtida vinster som verkar stänga av den analytiska förmågan hos många. Före Stegra såg vi samma mönster i Northvolt – samma typ av löften, samma överlappning, samma konstruktion: privata vinster, men finansierat till stor del med offentliga medel i “grön omställnings” namn. Offentlig finansiering men vinsterna, om de kommer, hamnar i privata fickor.

Det är uppenbart frestande för inte minst Ebba Busch att låta pengarna fortsätta rulla. Därför är det viktigt att föra en debatt om att folket faktiskt inte vill att skattemedel används som riskkapital i högriskprojekt – eller kanske snarare vansinnesprojekt.

Det offentliga tycks ändå inte förstå. AP-fonderna fortsätter att investera, ofta på kreativa sätt.

Flera AP-fonder förlorade stora pengar i Northvolt – nästan sex miljarder kronor gick upp i rök i den konkursen. Pengar som människor arbetat ihop och förlitat sig på att få tillbaka som pension.

I Stegra är det ännu inte lika illa. AP2 gick in med cirka en halv miljard, och anser idag att värdet har ökat till omkring 750 miljoner. Kinnevik har en liknande investering, men väntas nu skriva ned värderingen med ungefär 50 procent. I så fall är AP2 redan cirka 250 miljoner back om de värderar på samma sätt.

Men det finns alltid ett men – och det handlar om det fula sättet att investera. Al Gore har en fond som heter Just Climate. AP2 och AP4 har gått in med pengar där, och efter den senaste investeringsrundan blir fonden den största ägaren i Stegra. Som av en händelse.

Med andra ord: när Stegra får problem lägger AP-fonder pengar i en fond som i sin tur ökar sitt ägande i Stegra. Om pengarna är öronmärkta eller ej är oklart – och det lär förbli oklart. Intressant är det ändå, särskilt eftersom AP-fonderna redan visat en flexibel tolkning av reglerna i fallet Northvolt.

Pensionspengar är särskilda pengar. Det är medel som människor avstått från idag för att kunna leva i framtiden. Det är inte bara en ekonomisk transaktion utan ett förtroende – man lägger bokstavligen sin framtida trygghet i någon annans händer.

Stegra och Northvolt är därmed exempel på vad man absolut inte ska lägga pensionspengar på: högriskprojekt med tveksamma utsikter att nå lönsamhet.

Pensionspengar måste hanteras med betydligt större allvar. Och det måste bli ett slut på att de används för politiska, snarare än ekonomiska, projekt.

Läs även: Regeringens grepp om gängen börjar att märkas

Följ mig gärna på X/Twitter