Att partiledaren för Centerpartiet, Anna-Karin Hatt, utsätts för så mycket hot att hon måste avgå är en tragedi. Ännu en politiker som tvingas bort av hot och hat. Varje person som jagas ut ur politiken är en förlust för demokratin.

Att det just var Hatt som skulle avgå på grund av hat och hot förvånar. Hon är långt ifrån en av Sveriges mest polariserande politiker. Tvärtom framstår hon närmast som resonlig.

Kanske är hennes avgång symbolisk för Sverige i dag. Polariseringen skenar. Vi har allt från hårda socialister och Palestinavänster till en höger som är besviken på att leva i ett land som de upplever har gått sönder. Konflikten eldar på polariseringen, och ingen sida förmår att försöka laga något. På båda sidor ses det snarare som en merit än en svaghet att vara hatad av den andra sidan. Det ger i sin tur båda sidors extremister energi.

Debatten – eller kanske snarare pajkastningen – blir allt mer dysfunktionell. Vi är mycket långt ifrån en demokrati där politiker sätter sig ner och resonerar sig fram till den bästa lösningen. Ofta havererar allt redan i diskussionen om vilka som får, och inte får, vara med.

Hatts avgång är något som är lätt att raljera över. Skämten kom snabbt – om att det egentligen handlar om risken att behöva sitta i regering med Nooshi Dadgostar. Men det här är en allvarlig och viktig fråga.

Politik som splittrar, splittrar demokratin. För att demokratin ska fungera måste den bygga på att vi kan samtala, bete oss anständigt och vara rimliga mot varandra. Där har Sverige brustit – rejält.

Hatt är långt ifrån den enda som är utsatt. Det är snarare regel än undantag att politiker på olika nivåer utsätts för hot och hat. Extremister finns inte bara i bägge läger utan också på alla politiska nivåer. De ger uttryck för allt mellan kommentarer i sociala medier till hot i hemmet och mängder av trakasserier däremellan.

En vän till mig, en kvinnlig politiker, har blockerat sig som kund hos nästan varje butik som säljer sexleksaker i Sverige. Det regnade in varor som andra hade beställt i hennes namn – både förbetalda och sådana hon tvingades att bevisa att hon inte hade beställt.

Andra jag känner har blivit både hotade och misshandlade. Vissa blir arga och vägrar ge upp, men många orkar inte längre. De vill inte utsätta sig själva eller sina familjer. Och det krävs väldigt lite för att trigga i gång en mobb. För den misshandlade spelar det mindre roll om det är AFA eller skinheads som slår. Felet är varken motivet eller organisationen utan våldet. Det finns inget gott våld.

Förhoppningsvis leder Hatts avgång till en enighet mot hatet – och till att politiker inser att det annars slutar med att de enda som finns kvar i politiken är de som orkar ta ändlöst med skit. Politiken kräver en bättre ton, och det ansvaret delas av alla.

Det är lätt att hitta exempel. Palestinarörelsen har ganska ohindrat fått både hota och hata, och inte minst bråka utanför riksdagen. När den liberale riksdagsledamoten Fredrik Malm berättade om vad han utsatts för, valde DN att i en krönika håna honom.
När ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, förföljdes hem av en rasande pöbel, förlöjligades även han.

Polisen har upprepade gånger påtalat att folkvalda bör ta sidovägar från riksdagen. Alice Teodorescu, som blev påhoppad mitt inne i Europaparlamentet, är ytterligare ett exempel. Liksom de verbala påhoppen där politiker liknats vid nazister, kallats råttor och annat liknande.

Påhoppen finns förstås åt båda politiska håll – och de är lika illa oavsett vem som står bakom dem. Angreppen riktas inte bara mot en person, utan också mot Sverige. För att vi ska fungera som land krävs en fungerande politik, och det kräver att både rimliga och vanliga människor kan vara en del av den.

Det som förstörs är själva grunden för det politiska samhälle som har gett oss en lång tid av samförstånd och möjligheten att bedriva rimlig politik. Mycket kunde ha varit bättre, men Sverige är fortfarande bättre än de flesta länder. Det är just det som angrips.

Om detta får fortsätta kommer hatet och hoten att övergå i våld. Då kommer pöbeln att vinna – och vi andra att förlora. Det måste vi sätta stopp för.

Läs även: Samma biståndsprinciper som i Somalia bör gälla för Palestina