Till nästa års valrörelse ser välfärdsfrågorna ut att hamna på tapeten, då Socialdemokraterna tycks betrakta dem som en valvinnare. Men att vinster i välfärden inte är problemet vet även Magdalena Andersson, skriver John Gustavsson.
Redan nu står det klart att vinster i välfärden kommer att vara en stor fråga i valrörelsen 2026. Socialdemokraternas strategi är tydlig: gå mot höger i frågor om migration och brottslighet för att ”spela oavgjort” mot Tidöpartierna på de områdena, och satsa sedan stenhårt på att vinna valet på välfärdsfrågor. Men vid närmare granskning visar sig syndabocken vara oskyldig.
Idén att vinst är en stöld från skattebetalarna grundar sig på en marxistisk nollsummespelsanalys, där vinst alltid är en stöld från någon. Privata företag anses ”stjäla” sin vinst från arbetarna som enligt ideologin borde äga produktionsmedlen. Med samma logik så är vinsten välfärdsföretag gör en stöld från skattebetalarna.
Problemet är att den offentliga sektorn inte har en så kallad paretooptimal fördelning av resurser, där inget slöseri eller ineffektivitet finns utan det enda sättet för någon att få mer är för någon annan att få mindre.
Det finns flera exempel där privata företag lyckats effektivisera och förbättra verksamheten.
John Bauergymnasiet, som tyvärr gick i konkurs 2013, var först i Sverige med att erbjuda alla elever en bärbar dator som de kunde använda till skolarbete och dessutom fick ta med sig hem, vilket gjorde att eleverna fick en betydligt högre datorvana och IT-kompetens än på andra skolor. Det dröjde inte många år innan kommunala gymnasieskolor följde efter.
Det kan vara lockande att titta på tillväxten inom privata alternativ och se en korrelation mellan perioden som välfärden har försämrats. Det är dock att göra det lite för enkelt för sig. Dels för att privata alternativ växer till stor del eftersom den offentliga välfärden försämras; orsakssambandet är alltså omvänt. Det var ju missnöje med den offentliga verksamheten som en gång i tiden ledde till att privata alternativ tilläts.
Den viktigare faktorn är dock demografi. I takt med att Sverige fått en äldre befolkning, har välfärden satts under press. Detta har skett samtidigt som privata, vinstdrivande alternativ dykt upp, men de har i sak inget med varandra att göra. När befolkningen blir äldre ökar vård- och omsorgsbehovet.
Det politiska etablissemangets lösning var att tillåta en stor invandring, i hopp om att de förhållandevis unga invandrarna dels skulle bidra med skattemedel, och dels välja att jobba i omsorgssektorn och täppa till personalbristen som uppstod när befolkningen åldrades.
Så blev det inte, kan vi idag konstatera. Invandrare är inte överdrivet intresserade av omsorgsjobb, och de som ändå söker sig dit saknar ofta tillräckliga kunskaper i svenska för att göra ett godkänt jobb. Arbetslösheten bland utrikesfödda är så hög att den är den enskilt största faktorn som gör att Sverige har hög arbetslöshet.
Att Socialdemokraterna inte tog tillfället att döda de vinstdrivande företagen under mandatperioden 2014-18, då man faktiskt hade kunnat, tyder på att de också vet att vinsterna inte är problemet.
Självklart finns det anledning att diskutera reformer. Exempelvis måste skolpengen graderas ytterligare, så att ”billiga” elever får lägre skolpeng. Det nuvarande systemet gör att privata skolor kan attrahera de ”bästa” eleverna, och få samma skolpeng per elev som en skola med elever med tuffare bakgrund. Även betygsinflationen måste hejdas, men där görs redan mycket.
Vinster i välfärden är en tacksam slagpåse, men är i grunden ett symtom och inte en orsak till att välfärden har försämrats. Det vet även Magdalena Andersson.
