När var senaste gången en valrörelse inte handlade om fyraprocentsspärren? Jag tror att det måste ha varit 2006. I valen 2010 och 2014 pratade man om huruvida SD respektive FI skulle komma in, och 2018 och 2022 om huruvida MP, L eller KD skulle åka ur. Det är lätt att förstå varför: Om ett parti åker ur Riksdagen förlorar deras block nästan automatiskt.

För att undvika en demokratisk katastrof behöver Sverige snarast införa andrahandsval.
Vad innebär ett andrahandsval? Alla som röstat vet hur processen går till: Du tar tre valsedlar, en vardera för riksdag, region och kommun, och lägger i ett kuvert.

Ett andrahandsval innebär att du, utöver dessa tre, också får en fjärde valsedel; en andrahandsvalsedel. Denna valsedel anger vilket parti du vill att din röst ska tillfalla, om ditt förstahandsval inte klarar fyraprocentsspärren.

En kristdemokratisk väljare skulle i det här scenariot antagligen välja Moderaterna eller Sverigedemokraterna som andrahandsval. Om KD får 4 procent av förstahandsrösterna så händer ingenting. Om inte, så tillfaller väljarens röst andrahandsvalet (M eller SD) och stannar därmed inom Tidökoalitionen. På samma sätt skulle en miljöpartist kunna välja ett av de andra vänsterpartierna som andrahandsval.

Ingen moderat eller socialdemokratisk väljare skulle behöva fundera på att stödrösta på L/KD eller MP, eftersom deras röster ändå skulle tillfalla deras block via andrahandsvalen.

Viktigast blir andrahandsvalet för väljare som sympatiserar med partier som ligger långt under riksdagsspärren. Rädslan för att ”kasta bort sin röst” skrämmer åtminstone en del väljare från att rösta på det parti som de egentligen tycker bäst om.

Med ett andrahandsval kan den som vill lugnt rösta på ett småparti utan realistisk chans att nå Riksdagen som förstahandsval, och sedan använda andrahandsvalet för att lägga en ”pragmatisk” röst på det riksdagsparti man ändå tycker är bäst (eller minst dåligt). Ingen röst blir längre bortkastad.

Under nuvarande system riskerar vi ett scenario som under att överdriva kan kallas för en demokratisk katastrof: Det regeringsalternativ som vinner valet behöver inte vara det som fått flest röster.

Ponera att Tidöpartierna i nästa val får 50,1 % av rösterna, men att L och KD får 3,5 % vardera. Vad händer då?

Svaret är enkelt: Magdalena Andersson blir statsminister, trots att Tidöpartierna fått flest röster totalt. L och KD:s röster skulle ju, precis som alla andra övriga partier, inte räknas när det är dags att fördela mandat.

Det omvända skulle kunna hända om vänsteroppositionen blir störst men exempelvis Miljöpartiet missar spärren. Även vi som hoppas på att Tidögänget ska bli omvalda bör kunna se det demokratiskt osunda, för att inte säga horribla, i ett sådant utfall.

Vad skulle andrahandsval innebära i praktiken för den politiska diskursen? Med andrahandsval så försvinner allt taktikröstande. Liberalerna skulle inte längre kunna gå till val på att ”ni måste rösta på oss för om vi åker ur har högern ingen chans”.

I brist på konstgjord andning från moderata stödröster skulle man behöva klura ut en politik som minst fyra procent av väljarkåren faktiskt vill rösta på. Detsamma gäller också andra partier i närheten av spärren. Detta skulle faktiskt kunna bli en frisk fläkt för den politiska debatten.

Till Sverigedemokraternas Landsdagar i november finns en motion inskickad om att arbeta för att via en grundlagsändring införa andrahandsval. Förhoppningsvis blir SD det första parti att ta ställning för att snarast möjligt införa denna mycket välbehövliga demokratireform – innan katastrofen är här.