När Ebba Busch under sin första valrörelse 2018 gick ut med förslaget att låta staten ta över sjukvården bidrog det till att rädda kvar KD i riksdagen. I brist på nya idéer, och med opinionssiffror återigen under spärren, har man av allt att döma gått tillbaka till en favorit i repris. Det kommer dock aldrig att hända.

Detta har, för tydlighetens skull, ingenting att göra med huruvida det är en bra idé att ha regioner. Det finns flera mycket goda argument för förstatligande.

Däremot är Kristdemokraternas främsta argument, att vårdtillgången ska vara densamma i hela landet, ett dåligt sådant: Polisen är redan statlig. Har vi samma polistäckning i hela landet? Detta uppenbara motargument kom aldrig upp i valrörelsen 2018, eftersom ingen tog idén på större allvar, alternativt inte ville ödsla tid på Kristdemokraterna.

Ju längre KD driver idén om förstatligande, desto större är risken att någon frågar om de också kommer lagstifta om att alla ska ha samma rätt till sjukvård, något som skulle innebära många dyra vårdsatsningar i glesbygden från statens budget. Sådana frågetecken skulle behöva rätas ut om förslaget någonsin var i närheten av att förverkligas.

Den nuvarande situationen är såklart dålig, inte minst eftersom ingen egentligen vet vem som är ansvarig för sjukvården. På pappret är det regionerna, men pengar skjuts också till från staten, som också sätter övergripande regler och riktlinjer. Om vårdköerna växer kan regionerna peka på bristande statliga insatser eller klumpiga regler, medan regeringen å sin sida kan peka finger på regionerna.

Detta är helt klart dåligt för demokratin, men passar samtidigt riksdagspolitikerna alldeles utmärkt. Med nuvarande system slipper de att ensamma ta ansvar för sjukvården. Om regionerna förstatligades, så skulle vårdköerna vara ett ankare runt statsministerns hals, och ingen annans (och detta oavsett partifärg på statsministern).

Sedan är det ett faktum att politiker känner varandra. Riksdagsledamöter har kompisar från den lokala partiföreningen som sitter i regionfullmäktige, eller jobbar som politiska sekreterare för regionen och som älskar sina uppdrag. Sådana personliga relationer borde kanske inte påverka, men de gör det. Politiker röstar inte för att göra andra politiker arbetslösa.

Utan regionfullmäktige skulle konkurrensen om att hamna på valbar plats på listan till kommunfullmäktige, och/eller få en åtråvärd position som politisk sakkunnig eller sekreterare, dessutom plötsligt bli tuffare. Inga politiker vill det, antagligen inte ens kristdemokrater när det väl kommer till kritan.

Slutligen: om det är något som Tidöregeringen bevisat under de snart tre år som man regerat, så är det att man ogillar stora, drastiska reformer. Detta är regeringens största svaghet, men likväl ett faktum.

Tidöregeringen gör saker ”by the book”, går via gamla kanaler, och improviserar inte. Att förstatliga sjukvården vore den största reformen sedan kommunsammanslagningarna på 1970-talet, och är bara av den anledningen uteslutet för den försiktiga skara som styr Sverige. Och att tro att en socialdemokratisk regering skulle avskaffa en byråkratisk koloss måste anses lite väl magstarkt.

Sveriges regioner är i grund och botten en kvarleva från 1800-talet. Vad Kristdemokraterna än kampanjar på så kommer vi dock få fortsätta leva med dem – oavsett valresultat.