Minns ni sommaren 2020? För er som inte gör det, låt mig friska upp minnet: Vi var några månader in i en pandemi när George Floyd arresterades för att ha försökt betala med falska sedlar i en närbutik. Situationen eskalerade, och snart låg Floyd död.

Under de följande månaderna blev vänstern skogstokig: demonstrationer hölls mot polisvåld, även i länder som Sverige och Storbritannien där problemet snarare är att poliserna är för snälla. Under ett par månader blev det helt legitimt att prata om hur ”all cops are bastards” och ifrågasätta om vi överhuvudtaget behövde fängelser.

Inte bara demonstrationer, utan rena upplopp var plötsligt godtagbara medel för den som ville protestera mot den vite polismannens förtryck. Svenska invandringsanhängare, som varit på tillbakagång sedan 2015, vädrade för ett kort ögonblick morgonluft – kanske kunde man övertala svenskarna om att gängvåldet inte berodde på invandrare, utan på rasistiska poliser?

Sedan kom verkligheten ikapp. I slutet av 2021 började räntorna att stiga, och företag började göra sig av med icke-essentiell personal. Mångfaldskonsulter och inkvoterade minoriteter blev plötsligt en lyx man inte längre hade råd med. Samtidigt steg våldsbrottsligheten, både i USA och här hemma i Sverige.

De vänsterpolitiker som sommaren 2020 uttalat varmt stöd för Black Lives Matter började snart att skruva på sig. Vissa pudlade öppet, medan andra försökte byta ämne och låtsas som ingenting när saken kom på tal. I princip ingen ville stå för sina tidigare uttalanden om hur de hade förståelse för ”demonstranter” som kastade brandbomber in i butiker.

Ingen blev så drabbad av detta som Kamala Harris. Själv har jag inget till övers för Harris, men under större delen av sin karriär var hon knappast någon vänsterextremist.

2020 drogs hon dock med i tidsandan och gjorde ett par mindre intelligenta uttalanden, vilket kom att förfölja henne fyra år senare. Allt Trump behövde göra för att vinna, var att spela klipp på saker Harris sagt under ”peak woke”-eran. Trots Harris tappra försök att distansera sig, så visade mätningar att väljarna tyckte att hon var för extrem.

När Aftonbladet nu kör dagliga snyftreportage från Gaza så bör vänstern – och Socialdemokraterna i synnerhet – tänka efter. Flera, inklusive tidigare höga företrädare som Margot Wallström, har redan dragits med i ”trenden” att anklaga Israel inte bara för folkmord utan också för att styra ”Tidöregeringens handlande”.

Aktivister på gatorna ser hur toppolitikerna radikaliseras, vilket uppmuntrar dem att själva bli mer och mer öppna med sitt judehat. Det leder i sin tur till att vänsterpolitiker tvingas att hänga med och själva uttrycka sig alltmer antisemitiskt, för att inte riskera att bli anklagade för att vara sionistagenter, något Kamala Harris blev anklagad för.

Samtidigt som mittenväljarna övergav henne för hennes tidigare extremism, så valde många Palestina-aktivister att stanna hemma eller rent av rösta på Trump, som protest mot att Harris inte var tillräckligt kritisk mot Israel.

Många svenskar tycker att Israels respons är oproportionerlig, och vi kan alla på ett medmänskligt plan sympatisera med de oskyldiga som far illa i Gaza.

I grund och botten har svenskarna dock större sympati för vår judiska minoritet än vi har för lynchmobbar bestående av islamister och autonoma vänsterdrägg. Nästa år är det val, och lita på att den som nu i sommar flörtar med extremister kommer att bli förföljd av det under resten av sin politiska karriär.

Precis som sommaren 2020.