Få lär ha missat att regeringen nu i sommar kommer att höja taket på högkostnadsskyddet för läkemedel. Idag kan man som mest tvingas lägga ut 2 900 kronor per år på receptbelagda läkemedel, men från och med den 1 juli är det 3 800 kronor som gäller.

Höjningen motiveras med att läkemedlen har blivit dyrare, och att egenavgiften under det senaste årtiondet inte höjts i samma takt. Gott så, men någon borde upplysa regeringen om att det är val nästa år.

Till att börja med: det är i sak inget fel på att höja egenavgiften. Antalet läkemedel som täcks av högkostnadsskyddet och därför subventioneras ökar varje år. Störst skillnad har Ozempic gjort, en medicin som kostar drygt 1 000 kronor i månaden. Den som tar Ozempic i ett år betalar alltså bara lite drygt 20 procent (2 900 kronor) av kostnaden; resten står staten för via högkostnadsskyddet.

Mycket intern kritik har riktats mot att regeringen inte gjorde höjningen i fler steg: Istället för att nu höja avgiften med 900, hade man kunnat börja redan 2023 med att höja den med någon hundralapp, och därefter någon hundralapp till förra året. På så vis hade man sluppit en chockhöjning så nära inpå en valrörelse där man går in i underläge.

Problemet ligger dock i grund och botten i hur egenavgifterna idag är strukturerade. Om du köper ditt första receptbelagda läkemedel den 15 maj, och sedan når taket för högkostnadsskyddet, så får du frikort på alla receptbelagda läkemedel fram till den 15 maj följande år. Dagen efter, den 16 maj, får du återigen betala fullt pris, tills dess att du återigen lagt ut flera tusen för din medicin.

Denna prischock gör att många antingen försöker hämta ut så mycket medicin som möjligt veckorna innan ”gratisperioden” går ut, eller gruvar sig för att förnya recept direkt efteråt. Hälsoeffekterna blir katastrofala, inte minst när människor med kroniska sjukdomar låter bli att köpa medicin för att de måste spara ihop till egenavgiften.

Alternativet är egentligen enkelt: erbjud den som vill att få delbetala egenavgiften. Istället för 3 800 per år, får man betala 320 kronor i månaden. Under en tolvmånadersperiod blir det samma intäkt för staten, men för en privatperson med låg- eller fast inkomst blir det stor skillnad att inte plötsligt behöva lägga ut med 3 800 kronor när frikortsperioden tar slut.

Det finns ingen med insyn som på allvar tror att Socialdemokraterna inte också höjt taket för högkostnadsskyddet. Det gjorde man också förra gången man satt vid makten. Det är fantastiskt att läkemedelsforskningen går framåt, men gratis är det inte. I ett läge där Sverige kämpar med en tuff konjunktur och en försvarsupprustning som slukar nästan allt befintligt reformutrymme, så skulle ingen regering acceptera att utan vidare axla skenande kostnader för medicin.

Tyvärr har regeringen genom sin valhänta hantering lämnat öppet mål åt vänsteroppositionen. En gnutta kreativitet och innovation hade oskadliggjort högkostnadsskyddet som valfråga. Dessvärre har det blivit tydligt att detta är en stor bristvara på regeringskansliet, och det bådar illa inför valet nästa år.