Sverige kommer med största säkerhet att missa EU:s klimatmål, något många journalister gjort en stor grej av. Det stämmer att utsikterna att nå målen för 2030 är i princip obefintliga. Istället för att be om ursäkt, borde regeringen gå på offensiven och konfrontera både väljarna och oppositionen med hur extrema målen faktiskt är.

Vad skulle egentligen krävas för att målen för 2030 ska nås? Ofta när man pratar om klimatutsläpp så pratar man relativt till 1990 års nivå, men det säger inte de flesta väljare så mycket. Hur stor minskning pratar vi om, relativt till dagens utsläppsnivåer? Svaret är cirka 35 procent.

Den rödgröna oppositionen är svaret skyldiga: tänker ni minska utsläppen med över en tredjedel, på en mandatperiod? Och i så fall, hur? Detta skulle kräva i princip en avindustrialisering av stora delar av landet. Utsläppsminskningar av det slaget sker endast under tider av svår ekonomisk depression, och det är något åt det hållet som skulle krävas. Är det värt det?

För att nå klimatmålen för år 2030 pratar vi inte längre om äckliga sugrör av papper eller källsortering i två dussin kärl. Vi pratar om alltifrån bränslepriser över 30 kronor, till straffskatter inte bara på flyg utan sannolikt också på kött.

En politik som på allvar försökte nå målen skulle inte bara vara dåliga nyheter för jord- och skogsbruk. Om den regering som väljs i nästa val skickar signalen att klimatmålen ska nås till varje pris, så skickar det också en signal till alla företag och investerare om att tillväxten är bortprioriterad. Det finns nämligen inget sätt att växa ekonomin och samtidigt nå sådana drakoniska mål.

Sveriges ekonomi har stagnerat de senaste åren, något vi har gemensamt med flera andra europeiska ekonomier. Att i det här läget prioritera något annat än tillväxt och sammanhållning vore direkt oansvarigt. Även med de missade klimatmålen, så har faktiskt inget land i EU lägre utsläpp per person än Sverige.

Att regeringen hamnar på defensiven i klimatfrågan beror på att man fortfarande låtsas som att klimatmålen är realistiskt nåbara. När både regering och opposition är överens om att klimatmålen ska nås, så är det naturligt att frågorna handlar om vad som ska göras för att så ska ske, och varför vi är på väg att missa målen.

Om regeringen istället skulle gå på offensiven och säga att klimatmålen aldrig var realistiska, och nu – efter en kaotisk första halva på 2020-talet – är helt onåbara, så förändras debatten. Plötsligt hamnar bollen på oppositionens planhalva att faktiskt försvara klimatmålen, och förklara hur exakt de ska uppnås utan en svårare ekonomisk lågkonjunktur. Detta kommer dock inte hända så länge alla – på pappret – är överens om att klimatmålen är heliga.

I praktiken har Tidöpartierna inga illusioner om att nå klimatmålen för 2030. När främst Sverigedemokraterna (korrekt i min mening) drev igenom en sänkning av reduktionsplikten så försvann det lilla hopp som fanns.

Utsikterna var dåliga redan när kriget bröt ut i Ukraina, eftersom kriget innebar att mängder av Sveriges framtida reformutrymme behövde gå till ökade militära utgifter istället för till den gröna omställningen (det blev en ”kamouflagegrön omställning” istället).

Oavsett vad man tycker i miljöfrågan finns inga utsikter att nå 2030-målen. Tidöpartierna borde inte vara rädda att säga sanningen till väljarna och konfrontera oppositionen med hur de tänkt nå målen och vem som ska betala. Annars riskerar klimatfrågan att bli en svag punkt i nästa valrörelse.