Simona Mohamssons debattartikel i Dagens Nyheter slog igår ner som en bomb. Beskedet – nej till SD – var oväntat, då signalerna i flera månader gått åt andra hållet. I slutändan segrade tyvärr liberalt klassförakt över pragmatism, och detta blir tveklöst Liberalernas död. Mohamssons debattartikel måste vara svensk politiks längsta självmordsbrev, från ett parti som uppenbarligen är trötta på livet (i Riksdagen).

Klassförakt dolt som ”dåligt beteende”

I sin debattartikel menar Mohamsson att Sverigedemokraterna inte ”beter sig”. Hon uppger att hon fattade sitt beslut att exkludera partiet den nionde september. Även om hon inte säger det rätt ut, så är det lätt att läsa mellan raderna att härvan om Jessica Stegrud och Nick Alinia, som kulminerade runt det datumet, blev ”sista droppen”. Åtminstone vill Mohamsson att vi ska tro det.

I själva verket är ”dåligt beteende” ett utslag för klassförakt. Ja, Sverigedemokraterna är ett betydligt mer folkligt parti än Liberalerna. Sverigedemokrater är i högre utsträckning arbetarklass, och inte sällan är de folk från vischan som gillar både EPA och snus. De ”för sig” inte som Liberalernas väljare och politiker. Ändå kan de bevisligen samarbeta.

Liberalerna valde elfenbenstornet

Som akademiker och politiskt aktiv kan man antingen lyssna på och försöka förstå arbetarklassens problem och sedan använda sin utbildning för att utveckla empiriskt sunda, detaljerade planer för att lösa dem. Eller så kan man hytta med fingret åt EPA-folket och stänga in sig i ett elfenbenstorn. Jag, som doktorerat i nationalekonomi och jobbar åt SD, valde det första. Liberalerna är en klubb för de som valde elfenbenstornet.

Tidigare har liberala företrädare uppgett att de inte tror att SD verkligen vill sitta i regering. Visst, SD säger det, men de vill det inte egentligen, tror Liberalerna. Det är här som Liberalernas självbild som intellektuella finborgare avslöjar sig: Innerst inne måste väl dom där EPA-raggarna inse att dom till skillnad från oss inte hör hemma i regeringskvarteren? På Rosenbad finns det ju inte ens några bilar man kan meka med, vet dom inte det? Deras simpla arbetarhjärnor skulle ju bara få huvudvärk av vårt höga arbete!

Sverigedemokraternas krav på ministerposter är egentligen helt logiskt, inte bara utifrån partiets storlek, utan utifrån att man gång på gång frustrerats av socialdemokratiskt tillsatta myndighetschefer som regeringen vägrat sparka, och evighetslånga utredningar som regeringen vägrat snabba på. Utan att själva sitta i regeringen kan man inte påverka sådana saker. Klassföraktet gör dock att Liberalerna inte kan se detta, utan betraktar fortsatt SD som en samling lantisar som omöjligen kan mena allvar med att göra anspråk på ministerposter.

Psykotisk narcissism utan verklighetsförankring

Socialdemokraterna anklagas ofta för att ha en uppblåst självbild, vilket de har. Deras kaxighet kan dock till viss del motiveras av att de trots allt är landets största parti, och har regerat Sverige överlägset längst av alla partier. För Liberalerna är självbilden snarare ett utslag av psykotisk narcissism helt frånkopplad från verkligheten.

Det är tragiskt att ett parti som en gång drev igenom den allmänna rösträtten idag kommit att dela den dåtida adelns nedlåtande syn på vanliga knegares rätt att få delta i de politiska finrummen. Mohamssons politiska självmordsbrev är en sorglig läsning, men inte lika sorglig som partiets skick idag.

Nu hoppar Liberalerna utför ättestupan. Vi som efterlevande får försöka att minnas partiet för vad det en gång var, och inte för den skenheliga sörja det blev till de sista åren.

Läs även: Gustavsson: Vilka partier skulle kunna göra comeback i riksdagen?