Det ”ministerstyre” som Jimmie Åkesson öppnar för skulle ställa högre krav på regeringen och bidra till en myndighetsutövning mer i linje med väljarnas vilja. Hur skulle det inte vara en vinst för demokratin? frågar sig John Gustavsson.
Jimmie Åkesson har äntligen tagit bladet från munnen och i en intervju öppnat för ”ministerstyre”. Ordet är tabubelagt och används främst i sammanhang där någon minister blivit anmäld till konstitutionsutskottet. Ministerstyre är, till skillnad från vad som ofta utmålas, inte ett hot mot demokratin – det är demokrati.
I Sverige finns idag en sorts ”brandvägg” mellan regeringen och dess medlemmar (ministrarna) och själva myndighetsutövningen. Regeringen kan ge direktiv åt myndigheterna och byta ut myndighetschefer, men utöver detta har man väldigt lite kontroll över hur myndigheterna agerar i den dagliga verksamheten.
När en minister går över gränsen leder detta till KU-anmälan för ministerstyre. Exempelvis förra året, när Ebba Busch i ett uttalande uttryckte sin önskan om att Migrationsverket redan nu borde bromsa utdelandet av nya medborgarskap i väntan på att regeringen lägger fram nya, striktare regler. Självklart kan man anmärka att Busch inte är ansvarig minister, men även om ansvarig minister (Johan Forssell) hade gjort samma uttalande, så hade det enligt nuvarande regler varit ett övertramp.
”Myndigheterna är självständiga”, heter den gamla slagdängan från de som motsätter sig ministerstyre. Sveriges självständiga myndigheter uppstod under första halvan av 1600-talet, i en modell utvecklad av Axel Oxenstierna. Sverige var under 1600-talet nästan alltid i krig, och eftersom kungar på den tiden förväntades personligen leda armén så innebar det att kungen ofta var utomlands på fälttåg i månader eller år i sträck.
Att ha självständiga myndigheter som med en hög grad av autonomi kunde agera flexibelt på eget bevåg var ett sätt att säkerställa att det civila livet i Sverige inte helt stannade upp varje gång kungen åkte iväg för att ge danskarna en omgång.
En god idé på den tiden, men föråldrad och missbrukad idag – i synnerhet i kombination med bristen på tjänstemannaansvar. Regeringen kan via ministrarna inte direkt styra myndigheterna, och den tjänsteman som ignorerar regeringen kan inte ställas inför rätta.
Detta försvagar demokratin. Våra ministrar, vad man än må tycka om dem, är folkvalda, och hålls regelbundet till svars för sina handlingar både i media och i riksdagens utskott och utfrågningar. Detsamma gäller inte myndighetschefer, och i synnerhet inte mellanchefer och andra lägre anställda.
Läs även: Gustavsson: Låt fångarna strejka ihjäl sig
Självklart kommer ingen minister ha tid att besluta om exempelvis varje enskilt medborgarskapsärende, men visst vore det mer demokratiskt om en minister åtminstone hade möjligheten att ingripa om en myndighet håller på att fatta ett beslut som går väldigt långt över rimlighetens gränser?
Det huvudsakliga motargumentet handlar om korruption. Kritiker menar att ministerstyre skulle kunna leda till att en minister exempelvis beordrar en myndighet att anställa ministerns brorson, eller bifalla en bidragsansökan från någon av ministerns bästa kompisar.
Risken måste dock bedömas vara väldigt liten, eftersom all kommunikation och direktiv mellan ministrar och myndigheter omfattas av transparens. Alla bindande order från en minister till en myndighet skulle vara offentliga och skriftliga, så en minister som försökte sig på svågerpolitik skulle snabbt bli upptäckt och under skamliga former få skiljas från sin post. Vi måste också ställa denna risk mot den korruption som redan finns i svenska myndigheter, i synnerhet i de myndigheter som infiltrerats av utländska klaner.
Att ge ministrar mer att säga till om skulle vidare ställa högre krav på statsministern att utse ministrar som faktiskt har expertis inom det område de är satta att vara ministrar för. Mer kompetenta ministrar och en myndighetsutövning bättre i linje med vad väljarna röstat fram. Hur skulle sådant ”ministerstyre” inte kunna vara bra för demokratin?
