Mycket talar för att alla partier, undantaget SD, kommer att driva igenom en förändring som gör det svårare att ändra grundlagen. Idag krävs det endast en enkel majoritet i två omröstningar med ett riksdagsval emellan; under den nya ordningen skulle det räcka om en tredjedel av ledamöterna (som S + V) röstade nej för att stoppa en ändring.

Grundlagsändringar skulle alltså bli föremål för ett ”sosseveto”. En bättre idé vore att låta folket bestämma, och göra alla föreslagna grundlagsändringar föremål för ett folkomröstningslås.

Ett ”folkomröstningslås” för grundlagsändringar är inget nytt koncept. På Irland har det länge varit verklighet. Sedan 1937 har 32 tillägg till landets författning klubbats igenom av Irlands väljare, och 13 underkänts av desamma.

Som tidigare länge bosatt på Irland har jag positiva minnen av folkomröstningskampanjerna, och inte bara av den jag deltog i. Medan valkampanjer ofta överskuggas av plånboksfrågor och politiskt spel, så får väljarna i en folkomröstningskampanj om en grundlagsändring ställa sig frågor som: vilket land vill vi ha? Eller; vilket land är vi? Är den gamla grundlagstexten fortfarande en bra beskrivning av hur vi vill ha det, eller är det dags att ändra?

En sådan folkomröstningskampanj ägde rum förra året. Irlands grundlag innehåller uttryckliga referenser till den viktiga insats som kvinnor gör för samhället när de är hemma med barnen, och förpliktigar staten att sträva efter att kvinnor inte ska tvingas arbeta utanför hemmet. Irland är ett av få länder i Europa som har en form av sambeskattning som gör att den som har en hemmavarande partner betalar lägre skatt.

Förra året försökte vänsterliberala krafter skriva om texten och göra den mer ”könsneutral”. Irländare drogs in i en ideologisk debatt om vilka värden som är viktiga för landet: är det bra att kvinnor kan stanna hemma med barnen? Är det en insats som är så värdefull att den förtjänar ett omnämnande i grundlagen? Irländska väljare svarade med ett rungande Ja, och det vänsterliberala ändringsförslaget förlorade med blotta 26 % av rösterna för, mot förkrossande 74 % emot.

Ett liknande vänsterliberalt förslag, som skulle jämställt ”stabila förhållanden” med äktenskap i grundlagsmening, krossades med nästan lika stor marginal (32 % mot 68 %). Även där föregicks omröstningen av en debatt om vad en ’familj’ egentligen är, och om och hur äktenskapet som institution är unik bland andra relationsformer. Viktiga frågor för ett samhälle att tampas med, som dock är svåra att debattera under en vanlig motsvarande riksdagsvalskampanj.

En intressant tanke är hur Sveriges grundlag sett annorlunda ut, om svenskarna själva fått välja.

Hade regeringsformen då innehållit formuleringar om att minoriteter ska ges möjlighet att ”odla sin särart”? Hade Sveriges EU-medlemskap kunnat skrivas in i grundlagen, om svenskarna fått rösta om saken först? Faktum är att stora delar av 1974 års grundlag sannolikt underkänts av väljarna. En helt förkrossande majoritet av svenskarna var kritiska inte minst till att kungen fråntogs sin kvarvarande makt.

Att politiker tvingas sälja grundlagsändringar till väljare är dels en garant för att ändringarna får demokratisk legitimitet genom ett folkligt mandat. Vidare är det en garant för genomarbetade ändringar, eftersom ingen politiker vill inse halvvägs in i en folkomröstningskampanj att den föreslagna texten innehåller kryphål eller gråzoner.

Slutligen skulle ett folkomröstningslås ge svenska väljare regelbundna möjligheter att faktiskt diskutera och fundera kring vår grundlag, och precis som irländarna fråga oss vilket sorts land vi är och vill vara.

Sammanfattningsvis: Nej till sosseveto – Ja till folkveto.