Sedan regeringen tillkännagav att man från och med april nästa år kommer att halvera matmomsen, så har kritiken haglat från så kallade ”experter”. Av outgrundliga skäl har även flera inom högern, däribland Expressens ledarsida och Liberala Ungdomsförbundet, också kritiserat sänkningen. I sin kritik har de, medvetet eller ej, svalt vänsterns världsbild där skattepolitikens enda syfte är omfördelning.

Argumentet emot att sänka momsen går ungefär så här: Att halvera momsen på mat kostar 21 miljarder per år, och gör att alla får lite billigare mat. Om vi la 21 miljarder på extra bidrag bara till de fattiga, så skulle vi kunna höja a-kassan eller försörjningsstödet jättemycket. Istället får vi nu en skattesänkning som bara delvis går till de som faktiskt behöver skattesänkningen.

SE ÄVEN: Gustavsson: Sänkt matmoms kan rädda Tidöregeringen

Att detta argument hörs från vänster är en sak. Där är fördelningspolitiken kung, och alla skattesänkningar ska misstänkliggöras.

Men hur kan röster från höger argumentera för att en momssänkning är ”ineffektiv”?

Varför ska staten avgöra vem som ”behöver” lägre matpriser? Om du som medborgare får behålla mer av dina pengar, så är det bra, oavsett om du heter Svensson eller Wallenberg i efternamn. Detta borde vara självklart för varje högersinnad människa. Det är ju privat, inte statlig, konsumtion och investeringar som driver tillväxten – och tillväxt behöver Sverige desperat just nu.

Momsen utgör dessutom en dubbelbeskattning, eftersom du när du handlar beskattas på pengar som du redan betalat inkomstskatt på. Även om dubbelbeskattningar ibland är oundvikliga, så bör varje frihetligt sinnad person – och särskilt då ett förbund som kallar sig ”Liberala” – förstå de principiella skälen bakom att minska dubbelbeskattning. All skattepolitik behöver faktiskt inte syfta till omfördelning.

Att höja bidragen är dessutom inte ett mer ”effektivt” sätt att avhjälpa fattigdom. Bidragshöjningar för 21 miljarder skulle göra det mindre lönsamt att arbeta. Arbetslösheten skulle genast bli svårare att bekämpa när färre ser nyttan i att söka jobb. Fler skulle fastna i permanent bidragsberoende, en farsot Sverige redan har nog av.

Att sänka momsen får inte denna effekt, eftersom sänkningen som kritikerna påpekar går till alla, oavsett status på arbetsmarknaden.

Även inkomstskattesänkningar riktade enbart låginkomsttagare får oförutsedda konsekvenser: Redan idag innebär statlig inkomstskatt att alla inkomster över 53 600 beskattas med runt 50 procent, vilket avskräcker många i närheten av den inkomsten från att ta ytterligare arbetspass eller vidareutbilda sig. Att drastiskt sänka inkomstskatterna enbart för de med de lägsta lönerna, skulle på samma vis avskräcka låginkomsttagare från att söka högre betalande jobb och utbilda sig. Att skapa ”stup” i marginalskatt är sällan en bra idé.

Och här bör man också inflika att, även om låginkomsttagare drabbats hårdast, så har egentligen alla utom de absolut rikaste drabbats hårt av inflationen. Det är därför helt rimligt att staten verkar för att alla får en prissänkning.

SE ÄVEN: Gustavsson: Kristersson visar hur man inte bör sänka matmomsen

Slutligen har vi detta med psykologi: Nationalekonomer har konstaterat att Sveriges konsumenter är deprimerade och saknar tilltro till framtiden, och att det i stort sett är detta som tynger landets ekonomi. Reallönerna har börjat stiga efter några tuffa år, men även de som har stadiga inkomster vågar inte spendera. I det här läget är en nationell ”matrea” helt klart rätt drag för att lyfta stämningen.

Att ett ”liberalt” ungdomsförbund och en liberal ledarsida inte begriper sig på psykologi är en sak. Att de inte begriper sig på skattesänkningar, utan med hull och hår sväljer vänsterns världsbild där skattepolitikens enda syfte är fördelningspolitik, är däremot rent ut sagt tragiskt.